It was the late nineteen seventies and I was three-years-old and living in suburban London with my Nan and Granddad. My mother was trying to put herself back on her feet in the wake of my father’s messy exit, and in doing so build something solid for my brother and I to return home to. Every morning I would get up, have my face and neck scrubbed by my grandmother, put on my clothes, head down to a breakfast of warmed milk and cornflakes (I tried this again recently, it's seriously disgusting), and finally sit down in front of the seventies' answer to childrens' television: Play School, Sesame Street (if it was a Saturday), and Rainbow.

I always had a strange relationship with Rainbow, I don't remember ever enjoying it - camp puppets and folk music sessions appeal considerably more now that I'm an adult - and yet I felt compelled to stick with it until the bitter end. As if watching it were some necessary ritual, a last ditch attempt to cling onto those few fleeting minutes of entertainment aimed squarely at children before we slipped off into the black abyss of daytime TV. The Thames Television ident, the herald of this change from child friendly space to the adult sphere, top and tailed the programme, and as such was the focal point for my discomfort at the coming shift in the universal alignment. The ident declared that my day was about to begin, and that it would be controlled - utterly - by concerns far more powerful, and far larger than my own. The shift contained within the ident also meant that I would have to pay attention to the passage of time as it marked a significant and unwanted change. But it wasn't dread that I felt when I watched the Thames' logo rise out of the river, its quality was more melancholic, captured by that mournful session trumpet. It was the feeling that something was passing, perhaps ending, and that this was going on around me all the time, and that I had no say in the matter.

Years later I read V for Vendetta

I've always felt that it's difficult for people who weren't brought up in England in the sixties, seventies or eighties to appreciate the powerful and precise ways in which V for Vendetta resonates with those of us who were. With its careful stylisations and glossy sheen, the Wachowski Brother's movie, good as it was, was never going to be my film. My V for Vendetta stank of old flannels bathed in hot water and boredom, of days spent waiting to return to my mother, of orange streetlights, and the faded dreams of suburbia. A landscape that mirrored that year in my childhood - constructed from pure Sartrean facticity, and the realisation that the world could be banal, unyielding, and restrictive. Moore and Lloyd were riffing on the haunting iconography, plot and energy of 1984, but as English creators working in the eighties they instinctively painted a world that marries with my memories of late seventies / early eighties England, both on a literal and figurative level. When I look at the image above I'm taken back to grey journeys on the Undergound. Like the Fingerman (an agent of the totalitarian regime that controls the fictional British Isles of VfV) who catches this fleeting glimpse of the fantastic, I found myself somewhere between bored and hypnotised on those never ending journeys spent with my face glued to the window, watching as we dipped in and out of dirty brick tunnels, before plunging into the dark on reaching the centre of the city. My memories of the Tube share much (beyond their contemporaity) in common with my memories of that ident, they're bound up with a deep yielding of control - the imposition of the adult order. The sounds of the train were the same rattles and clatterings that I heard in the distance as I tried to sleep at night – the sounds of a prison cage.

It’s these associations that initially strike me when I consider the panel in question, this is in a part the product of its context – the scene in which it’s embedded, and, pulling out further, the story in which the scene is contained – and in part tied to the content of image itself. The former I have alluded to, the latter I have yet to discuss. Remove V from the frame and you are left with a picture of nothing, the blank façade of the tunnel entrance set against the blue-white of the sky. It is, however, the kind of view that my childhood eyes, hungry for entertainment as travel transformed into tedium, might have deliberately sought out. The roof of a tunnel, the arch of a bridge, the depths of a wood, these were all spaces that demanded my attention as we flew past, principally because they repelled the casual gaze. They would go unnoticed if they weren't actively pursued, and as a consequence needed to be carefully probed, afterall hidden spaces might well contain secrets. Sadly the hoped for ghosts and monsters always failed to materialise: the banality of the city was profoundly hostile to the lonely figments that haunted my imagination. And it’s here where the landscape of my memory meshes with Moore’s fictional future. This is one of those views, those hiding places for the uncanny, those spaces that never failed to betray me by ultimately reinforcing the concrete and determinsitic reality I wanted so very much to escape. Even the at first unnoticed hints of a nascent sunset do little to imbue the image with any romance. Instead of a feeling of warm melancholy, the sun blushed clouds gesture towards a lost or repressed beauty: in this Britain dirty brick walls attempt to obscure the majesty of the heavens.

Bring V back into play, however, and the panel's impact is transformed. The image of a figure in silhouette framed by the sky is one common to heroic fiction, with it more often than not being used to announce the arrival of a story's champion at some crucial moment. Certainly when seen within the context of the first chapter this reading gains a great deal of strength - we know that V is attempting to save Britain from its unpleasant rulers, and we suspect that he's something approaching a good guy. But there's ambiguity at work here, and there's nothing simplistically heroic about this shadowy figure. To begin with we have the black cape, black gloves and wide brimmed hat, not the traditional garb of the uncomplicated hero, quite the opposite: they're clothes one would expect to find on Shelley's Frankenstein, or perhaps a vampire. Then there's the camera angle that holds the composition: while ostensibly the fingerman's point of view, on closer inspection it doesn't quite match up with any possible view from a train window. This almost invisible dislocation produces a disconcerting effect, further reinforced by the diagonal surface on which V perches, and its attendant expressionistic overtones. That the figure looms over us, seemingly ready to pounce, is also not a little troubling. There is, of course, another strata of iconography in this mix, but one that might not be so readily available to those unfamiliar with the genre that concerns us most here in the Dark Dimension: the superhero. This is the iconic territory inhabited by the edgier brand of caped crusader, the character's that some unfortunate writers can't help describing as vigilantes. Looking up to that figure we might mistake him for the Shadow or, if we were a little more ignorant, maybe even Batman.

The final element that I wish to discuss is the subtle suggestion of a rapidly passing moment. Taken within the context of the page it's impossible to misunderstand that the panel represents a fleeting glimpse, but it's a testimony to Lloyd's attention to detail and his raw artistic instinct that there are clues within the panel itself. Most obviously there is the diagonal sweep of the train carriage's chassis that occupies the bottom right hand corner of the page, which, if one looks very closely indeed, can be seen to be moving towards the semi-circular brickwork that heralds the entrance to the tunnel. Secondly there is V's pose and his billowing cape, both of which are pregnant with motion and dynamism - time straining to move on, something about to happen. An effect further reinforced by the juxtaposition of these components with the static background imagery.

But considering each of these factors in isolation is only a means to an end. It's how they work together and how they map across my psyche which interests me here. Certainly, I wouldn't expect anyone else's experience of the panel's background detail to chime with my own. The way in which it somehow distills what I consider to be the book's ambient qualities is a feat of magic that is almost certainly unintentional, and not something I would expect others to relate to or even understand. As I said at the beginning of this essay, we are talking about why this image is so important to me. But I also recognise that I'm not alone in my appreciation - an updated and expanded version has been used as an introductory image in at least one print run - and that there will likely be some crossover between my reading and the readings of other fans. I think the way in which the shadowy figure vacillates between saviour and threat has something to do with the panel's broad appeal - the compelling mystery contained there-in, and let's face it, V is nothing if not mysterious. But to refocus on the superheroic component for a moment, it seems to me that the panel's greatest strength (at least as far as the comic book reading audience is concerned) is the powerful way in which it feeds into the iconography of the superhero dancing on a ledge at twilight. This is imagery that transcends its content, that speaks of the superhero genre in its entirety. In blogging we talk about pillar posts - posts that exemplify a blog's USP - this is pillar imagery, fundamentally bound to the genre. Imagery that we, as superhero fans, are all on intimate terms with. And I believe that this panel, thanks to its paired down simplicity and the quality of the craftsmanship on display, is one of the best of the bunch. If only Batman were this frightening and mysterious, if only Daredevil moved with V's grace.

Like the image in question, that dull landscape of memory infected by the Thames ident wasn’t entirely without beauty and hope. On those pebble-dashed streets my imagination was put to solid, gruelling work, but it needed food, something, anything to burn as fuel: monster lollies, Starwars, the gatefold image of the dragon Maleficent that struggled to escape my Disney compendium (which I now read to my two and a half year old son). Comic books. Oh God, comic books. When I think of my childhood lust for them I can’t help bringing to mind that line from Knocked Up, about adults not being able to enjoy anything as much as children enjoy bubbles. To the three-year-old me the experience of reading a comic was completely and utterly transformative. The dayglo ideas and concepts on display bent and contorted my mind and supercharged my imagination. As an adult the walk down to the newsagents on the roundabout that nestled at the end of the Leafhill Crescent takes two or three minutes, but to the child in me that short journey will always be an eternity of anticipation soundtracked by my grandmother’s snapping mantra “One comic each!”. Two comics was always enough, besides, it wasn’t as if we had much choice - we’re talking about a British newsagents in the seventies here, a shop which seldom stocked more than four or five random American titles (at that time in my life I was only interested in reading books published by Marvel or DC), none of which were likely to be duplicated next month. We seldom saw the end of story arcs, and we seldom saw them begin, and while I can’t say that fact didn’t bother me at all, it was of limited importance: the aesthetic hit alone made me giddy, and for a while the world would be illuminated by four colours and blaze with possibility.

And it’s that experience that is in some way captured by this small panel. Like the ghosts I hoped to glimpse from train windows, V haunts the image, infecting the space with counter meaning. There's something fantastic, almost beyond acceptability about the possibility of the superhero - a superhero so perfectly rendered, so, as I said above, quintessential - invading Moore and Lloyd's dead-end universe. And yet thanks to the way the panel's imagery, and V for Vendetta as a whole, is interwoven with my own experiences of a world of cold facts and concrete truths, and of flooding that world with, well... what amounts to magic, V's presence feels in some way not only permissible but necessary. If the Thames ident speaks to me of the beginnings of existential anxieties, this panel illustrates the cracks in the hard slabs of facticity that make up life, where the rainbows stream through. By confirming the hard limits of my reality by gesturing back to that sad formative year, whilst simultaneously admitting the impossible, it steers clear of sentimentality - instead it brings to mind the numinousness of things. Everyday, transient, limited things like train tunnels, and suburban streets, and orange streetlights. The panel offers me another way of seeing that period of my childhood: as a time when I got to know my imagination, just as I started to engage with my finitude.

It's strange writing something this personal and throwing it up on the Internet for all to see. I doubt Tucker Stone would approve, but when we're talking about the things that really mean something to us, when we're prepared to look really hard at them, we can't fail to see ourselves reflected back.

So I was quite surprised to find myself so … enthralled.  By the time the credits rolled, I was seriously impressed.  But I well know that first impressions can be misleading, especially when it comes to art.  (And believe it or not, despite Hollywood's greatest attempts to thwart it, movie-making is still an artform.)  So, yes, sometimes our lives conspire against us to create the illusion of perfection where it doesn’t exist.  Sometimes mood and surroundings and ambience combine into perfection but a perfection impossible to re-create.  So perhaps I was emotionally and psychologically primed for this movie and it happened along at just the right time...  But I loved it.  Not remembering any details of the trailers, being completely unhindered in my expectation and interpretation, I simply watched.  And I was captivated.

The story of V for Vendetta began decades ago with one Englishman, Alan Moore.  In collaboration with artist David Lloyd, Moore's idea for a dark tale of anarchy solidified and later became a graphic series published between 1982 and 1988.  The scope of the graphic series was immense, as they tend to be, and the feature film spawned from it in 2006 hardly hit the high points.  And, in usual Hollywood style, many of the details were altered to simplify the tale, condense the storyline, and make it more palatable for a modern American audience.  Alan Moore was not pleased.  I can hardly blame him.  As a lover of books I know how badly they often translate to the silver screen, how painful it can be to watch the polished, watered-down version Los Angeles execs have decided will rake in the best profits.  I've never read or even seen the original graphic version of the tale but I suspect it is different enough to be almost another story altogether.  I respect Mr. Moore very much, and most certainly respect his opinion of how his work was treated.

After reading the script, Moore purportedly remarked that the story was "turned into a Bush-era parable by people too timid to set a political satire in their own country…  It's a thwarted and frustrated and largely impotent American liberal fantasy of someone with American liberal values standing up against a state run by neoconservatives—which is not what the comic V for Vendetta was about. It was about fascism, it was about anarchy, it was about England." 

I fear he is right.  And while it is perfectly okay to pour millions of dollars into sci-fi and fantasy movies, try scraping up that kind of funding for a film that makes a provocative political statement.  Even worse, try getting an American public interested in it.  All that aside, I think much bigger themes can be gleaned from the movie version of V for Vendetta, and that it is definitely worth seeing.  For the vast majority of us who had not read the graphic series (who will likely never read the graphic series) the film must be taken in the context which it was presented and not as it should have been, the story as it was told on screen and not as it was originally spelled out in ink.  It may not be true to the original vision but it still has value.

V for Vendetta is political in all the right ways.  It shows a country seduced by promises of safety in a chaotic and dangerous world, a leader mad with power and accountable to no one, a government fraught with deceit, dissention, misinformation.  And a man with a plan to change their world.  Now more than ever, I think it is pertinent to study our political figureheads and processes.  How much of what we do is ruled by fear?  How far can we trust our government?  Our media?  Ourselves?  How bad does it have to get for people to take a stand against what they know is wrong?  For years it has become increasingly apparent that the American public is...squishy.  The ultimate crime, it seems, is committing to an idea and being willing to fight for it.  Why, you might be politically incorrect, or environmentally unfriendly, or  --  Heaven forbid  --  somehow offensive to those with delicate sensibilities.  We've turned into a nation of spineless, ball-less, senseless, non-confrontational cowards.  Boxed into our tiny, protected little lives, it is so much easier to change the channel than worry about the looming consequences of Washington's latest law.  It's so much easier to put in a video game than research political profiles on the next election candidates.  And even if you do understand the consequences of that latest law, understand where the candidates stand on important issues, understand where our nation is headed politicallly, economically, and culturally...how do you change it?  How do you short circuit processes and people gone wrong?  How do you make your voice heard? 

I don't have any answers, but I think it's vitally important that we keep asking questions, keep pushing our boundaries and questioning our leaders.  I love V for Vendetta because it reminds us that change for the better will only come at the hands of the people, that on occasion governments require overthrowing, and that when the time comes we must not shrink from revolution.  Whatever the cost.  It reminds us that any party extremism is dangerous, that freedoms untended will evaporate, that "trading" freedom for safety is no fair trade...  I could go on and on.  There are so many things that I see in this movie, that speak to me.  On top of that, it is beautiful.  Natalie Portman does a fantastic job, Hugo Weaving is brilliant, the action, the imagery, it's all beautiful.  So my apologies to Mr. Moore but I think this is a great film to rent, or buy, and definitely don't miss it if it comes on cable again.  Viva la V!

Miei cari,
ieri sera sono andata all'aereoporto a prendere il sig. David Lloyd. In realtà ho semplicemente accompagnato il mio amore ed il suo caro amico Corrado, l'uomo dei fumetti nostrano, incaricati di andarlo a prelevare, però la sostanza non cambia: gli ho stretto la mano!
David Lloyd, per chi non lo sapesse (ed io fino alla settimana scorsa lo ignoravo), è il disegnatore di V, (V for Vendetta), creato dal genio (tranne quando si occupa di favole! leggi qui) di Alan Moore...

So che molti invidieranno il fatto che, dopo avergli stretto la mano, stasera è possibile che ci ceni anche insieme, in quel di Polignano... So bene che molti e più fedeli fan ci starebbero meglio al mio posto, visto che del mondo dei fumetti so appena il minimo indispensabile, anche se è da dire che il personaggio di V mi piace molto (e mi piaceva prima di essere diventata la girlfriend di un certo Nerd)... Sono perfettamente cosciente di ciò, ma come dice il citato proverbio, chi ha il pane... Io vorrei che a cena con me ci fosse un altro David, ma evidentemente qualcuno avrà ascoltato male le mie preghiere: devo scrivere una lettera più precisa a quel trippone di Babbo Natale!!!

PS:
Per chi facesse in tempo a leggere questo post e volesse incontrare il sig. Lloyd, l'appuntamento è dalle 16 in poi, presso la fumetteria Neverland in via Toma (guarda la mappa) di Bari!

Lloyd joined Virgin Radio from LBC last autumn. His departure from Virgin was announced shortly after Absolute Radio and the Times of India Group's £53m takeover of the station was approved at the end of June.

In a statement on the station's blog today, Absolute Radio said: "We had a hard decision to take - letting someone of David’s enormous talent and calibre go - and once we spoke to him about it, he accepted it with total professionalism.

"Some people, if they knew they were leaving, might ease off and coast towards their departure date. Not David."

Fifteen-year-old Virgin Radio is changing its name to Absolute Radio in the coming months as part of a major relaunch by its new owners.

The station’s new tag line will be: “Discover new music” and a number of new presenters are joining, including ex-Kerrang breakfast presenter Tim Shaw, Trent FM's Jo Russell and Nation Radio's Allan Lake.

David Lloyd ganha prêmio pelo conjunto da obra.

Em tempo: o que é a nova série do homem, Kickback?

Pietersen's first test as England captain will be to salvage some pride and put on a good show in the fourth and final test at the Oval on Thursday.

He said: "I'm very thrilled and excited to have been given the opportunity to captain England."

He added: "It's a huge honour and a terrific challenge for me at this stage of my international career.

"I have learned a great deal about leadership from playing under both Michael and Paul and fully appreciate the level of responsibility that comes with the job of captaining your country.

"My immediate priority will be this week's fourth npower Test and I will be devoting all my energies to ensuring that the team are properly prepared and play to their full potential, starting on Thursday."

National selector Geoff Miller said: "In choosing a new captain, we were keen to identify a player who could lead the team in all three forms of cricket and bring fresh enthusiasm and ideas to the role of captain.

"Kevin is a world-class player who will command the respect of the dressing room and I am sure he will be looking to lead from the front and work closely with both the players and the coaching staff to bring England success in the future."

There has been talk from various cricketing figures including former England Test cricketer, England coach and Sky Sports cricket commentator David Lloyd that the appointment of Kevin Pietersen as captain in both forms of the game is a massive gamble.

The deciding factor in the decision to appoint Pietersen ahead of more experience figures such as Andrew Strauss may well be attruibuted to his automatic place in one day and international cricket, but he hasn't exactly be firing on all cylinders himself has he?

He may have scored a magnificent 152 in the first team and have an average of over 60 for this test, but he continues to carelessly give his wicket away at crucial times of games and has often been criticised for his hard hitting style of cricket.

One thing which others within cricket may not have thought about is whether it is time for a batting line up reshuffle. Pietersen may well decide to push himself further up the order as England struggle for runs and perhaps push Flintoff a little down the order to support the tail enders when England find themselves needing to get runs on the board in an innings.

Writing in his column for Manchester Evening News, David Lloyd also believes that England coach Peter Moores' position as coach is under threat after a string of series defeats under his leadership: "Peter is a very good man with a good staff, but the results are not there. I have been there, I know what employers are like. The results are everything."

I suspect that there is a feeling of disappointment within experienced players such as Strauss who has captained England in one day tests against Sri Lanka and Pakistan.

Strauss did admit that "the appointment of Pietersen was a "brave decision."

He said: ""It is a brave decision because KP hasn't done much captaincy before," said the England opener.

"But everything he has done in his career, he has easily stepped up to the mark and found a way to deal with it."

"I think he does play for the team," added the Middlesex player.

"I think that selfish aspect is overplayed. He would probably admit in his youth he was a bit like that but I don't think he is like that so much now."

England player Ian Bell believes Pietersen's batting style will influence the ways he captains.

"His batting his aggressive and his captaincy will be similar," Bell added on BBC Radio 5 Live.

"He likes to work very hard and likes to think about all aspects of his game. He has the backing of his team."

Meanwhile, Andrew Flintoff, who captained England during the disastrous Ashes whitewash in 2006/7, backed his England team-mate to succeed.

"It's a big job to take on but if anyone can do well then it's him," the 30-year-old all-rounder told BBC Radio 5 Live.

"It was a bit too much for me during the last Ashes series and affected my form as an all-rounder, but Kevin's a batsman and the captaincy shouldn't affect his ability."

The 59-year-old said the Hampshire batsman will need as much advice as he can get because his lack of experience as a cricket captain.

"When I originally signed him up for Notts I saw his talent as batsman and bowler," he said.

"I'm delighted for him but I think he will need all the help in the world. The England players don't play county cricket and don't get experience of captaincy.

"Kevin has to make sure he is still focused on his job as a batsman. You cant have 'Roy of the Rovers' as captain.

"You have to make the experienced Paul Collingwood the vice-captain. And you have to have former captains Michael Vaughan and Nasser Hussain giving him ideas."

Former England skipper Graham Gooch said Pietersen needs to ensure he has the full support of his international team-mates.

"England need someone they can respect and who can take them forward over a period of time," the 55-year-old told the BBC.

"There are precedents for the best player being the captain - Allan Border did it for Australia and Viv Richards. They were both successful, so why not?

"The most important thing about being a leader is having the respect of the players because then they follow you and play for you."

Meanwhile, former South Africa captain Shaun Pollock believes Pietersen will need to trust his own judgements during his tenure.

"He needs to surround himself with a good unit - he needs to back his own instinct," he added on BBC Radio 5 Live.

"It's often instinct you rely on, on the field, and man-management off the field."

Pollock also said that he did not expect the South Africa public to resent the appointment of a player who was born and plied his trade in their country before moving to England at the age of 19.

"It won't be a big thing back home," he said. "We've more than accepted it and moved on from that state of mind. They'll understand he has gone."

Pietersen has immediately rung the changes and called up Essex's Ravi Bopara to replace Michael Vaughan in the only change to the test line up.

England have also announced the squad for five one-day internationals against South Africa with all-rounder Andrew Flintoff returning in place of Hampshire's Dimitri Mascarenhas, where England will hope to improve on their dire record at limited overs level and not face back to back defeats to South Africa in both forms of the game on home soil.

Sussex wicketkeeper- batsman Matt Prior has earned a recall to the one side, so Tim Ambrose who averaged just 18.6 in the series with a highest score of 36 makes way.

Uncapped Nottinghamshire all-rounder Samit Patel is included for the first time.

Pietersen payed tribute to his predecessor Michael Vaughan.

"First of all, I'd like to say Michael Vaughan...what a great man he was as a skipper," he said.

"They are huge boots to fill and I'll try to give it the best possible go I can.

"He was a great leader, he brought me into the side and I always tried to the best I could for a great man."

He admitted to consulting with his wife Jessica, parents and siblings before agreeing to take on the job.

"This was an emotional decision and it was right to speak to my wife Jessica, my mum and dad and my brothers," Pietersen revealed.

"I then went to see the coach (Peter Moores) and we had a really good meeting.

"It's all about looking forward now and making sure we achieve what we want to achieve."

Pietersen said he would look to the senior players for advice but wanted to stamp his own captaincy style on the national team and he did not believe his own form would suffer because of the extra burden.

"I will always respect what has happened in the past and I will always respect what Michael did and what my predecessors did.

"I will always look for advice because I'm new in this job and I've had calls and messages from the senior players in the squad.

"Once you have the support of the lads around you, you can't ask for any more.

"But I'll have my own ways and it's very exciting. It's a brand new test and a bright new challenge for me."

How will Pietersen handle the captaincy and will he get off to a winning start in the fourth and final test?

England squad for fourth Test against South Africa at The Oval, starting on Thursday 7 August:

Kevin Pietersen (captain), Tim Ambrose, James Anderson, Ian Bell, Ravi Bopara, Stuart Broad, Alastair Cook, Paul Collingwood, Andrew Flintoff, Steve Harmison, Monty Panesar, Ryan Sidebottom, Andrew Strauss.

England squad for Twenty20 and one-day internationals against South Africa:

Kevin Pietersen (captain), James Anderson, Ian Bell, Ravi Bopara, Stuart Broad, Alastair Cook, Paul Collingwood, Andrew Flintoff, Samit Patel, Matt Prior, Owais Shah, Ryan Sidebottom, Graeme Swann, Chris Tremlett, Luke Wright.

Middlesex batted first, taking the attack to the Kent bowlers from the first over itself. Hitting of Middlesex openers Joyce and Godleman were such that umpires were forced to change the ball as it lost its shape.

Changed ball brought change in luck to the Kent team as well...first ball of the third over by Pakistani bowler Yasir Arafat uprooted the leg stump of Godleman.

Henderson came in and looked confident from the outset. He was looking to score runs aggresively, sometimes trying little too hard and ending up not timing the shot to the nicety. He got a life in the 5th over when Pakistani overseas player Azhar Mahmood dropped a dolly in mid wicket region. That drop catch proved costly for middlesex immediately as he hoisted the bowler over deep wicket for a huge six taking the score to 38 at the end of 5th over.

Simon cook was introduced my middlesex captain Robert Key to stifle the runs, but was not excused from harsh treatment by Henderson, hitting him over mid-off for a boundary in the very second ball. Soon Ed Joyce joined in the party with a cheecky flick over short fine-leg for a four. But Joyce's stay was short lived as he was picked up by cook in the last ball of the 6th over, caught by wicket keeper Jones.

Score was 46/2 in 6 overs and England international owais Shah walked in. The 7th over saw a huge six straight over the bowler, McClaren's, head by Henderson, David Lloyd going crazy in the commentators box, ending up with 57/2 at the end of the over.

Cooks's 8th over was little wayward, resulting in a four towards sqaure leg area followed by a huge swing into midwicket which only yielded a single for Henderson. Shah on the other end was struggling with his timing. Score was 64/2 at the end of the 8th over.

First ball of the 9th over was slogged into squarre leg region by Shah, even though he was not intending to hit the ball towards that direction. Henderson pounded another blow over extra cover on a widish delivery  followed by another push-pull slog towards midwicket yeilding a single. Henderson was looking ominous with his sheer power in his shots.

The 10th over saw Tredwell coming on with his off spinners. Henderson and Shah initially milked him for singles and two's with delicate touches and cuts. Pitch was turning slightly and he ended the over giving away only 6 runs. Middlesex was on 81/2 at the end of 10th over.

McClaren came back for the 11th over bowling full, swinging yorkers, reminding of waqar younis. Henderson tried to hit inside out on one of the McClaren yorker, resulting a simple catch right into the hands of Robert key in the cover, but umpires thought it was a bum ball. They eventually referred in to the third umpire who gave RED signal to the beastly Henderson. Score was 86/3 at the end of the 11th over.

Consolidation was needed as Morgan  joined Shah in the middle. Tredwell's 12th over saw 3 huge sixes, consecutive ones,  over midwicket. Shah took on the challege forwarded by Tredwell's flighted balls, slog sweeping them all for sixes. Over ended with middlesex on 107/3.

McClaren's 13th over began with an interesting shot - a marillier shot - by Morgan but was unsuccesful. Shah continued to press the accelator pedal as he pulled and force-drived McClaren to midwicket and sweeper cover for fours. Score was 117/3 at the end of the over.

Steven started the over with a shortish ball, Shah was quick to skoop it over short fine leg for another boundary. The next ball saw a grave miss field by the fielder in the midwicket boundary, giving Owais Shah his fifty off 25 balls, a classy inning. Both batsmen were very cheeky and sensible, taking all singles and converting the possible singles to doubles. They ended the over with 126/3.

Another short ball by McClaren in his first ball of 15th over and Shah  was quick to pull it for another boundary to the midwicket region. Morgan in the search for boundary even tried a reverse sweep, but was not up to the mark to achieve its intended result. 136/3 at the end of the 15th over.

Morgan seemed to play the anchor role with taking singles and twoes while Shah was doing the big hits. Shah was also running hard to keep the scoreboard ticking with singles when nothing hittable was coming his way. Morgan had another unsuccesful reverse sweep, wonder why he do that as he is so good playing normally. Shah got a lucky but cheeky boundary to fine leg. Owais  Shah moved on to 65 with a huge slog over sqaure leg followed by a huge slog-pull over midwicket to take his personal score to 75.  Score moved on to 157/3 at the end of 16th over.

Finally in the first ball of the 17th over, Morgan became succesful with his reverse sweep gaining another boundary over third man. Score was 162 when a full yorker ball from cleaned up Owais Shah, ending his inning at 75 off 35 balls. Milan  joined Morgan, both were looking to up the anty at this end stages of the inning. Another reverse sweep by Morgan in final ball of the over took Middlesex's score to 169.

The experienced Azhar Mahmood's 18th over was packed with full fast balls and slow loopy deliveries mixed up all together, giving the batsmen nothing to hit out of the ground. Morgan finally succombed to a slowish loopy delivery by Mahmood giving a dolly to the midwicket fielder. That was a great over Mahmood, showing all his class and experience, giving away only 4 run.

Yasir Arafat came back for his last over, bowling full and straight with ball reverse swinging, making it hard for the batsmens Udal and Milan to score freely. When runs were not coming easily, keeper Jones gifted a bye four for Middlesex off a Arafat's loopy slow ball. Finally Udal fell to Arafat's reverse inswinger, finding it too good to handle. Ben scott walked in at 179/6 and first ball he got was another unplayable swining yorker, resulting in no run.

Score was 179/6, and Mahmood kept on fooling the batsmen with his loopy slower ones and full-straight yorkers. Scott finally found an answer to what Azhar was giving him, gliding a slow ball to third man boundary for his first boundary and taking the Middlesex score to 184. Mahmood bowled another classy loopy slow ball to end Middlesex's score to 189.

......KENT REPLY........

Murtagh opened Middlesex's defence of 188. I think they will have to score somewhere near 60 at the end of the 6th over, before spinners come on. Under lights, ball seems to have that extra wing on it, seeming and swingly little more than it was in the first inning. Kent openers willl have hard time getting after Middlesex bowlers in these seaming and swinging condition.

Nannes second over saw Robert Key mis-pulling one and getting away with it. Left arm bowler Nannes was bowling too short and Key wasnt going to miss that pull short on the second time, resulting in the first boundary. Same over saw the first boundary of Denly who upper cut another short ball from Nannes. Nannes should be bowling the balls further up, allowing it to swing a little instead of bowling short.

First ball of the 3rd over, Key stepped out and pullled Murtagh to a six over squarre leg. The very second ball saw a close stumping appeal. Umpire went upstairs and third umpire gave benefit of the doubt to Robert Key. This might be an important moment in the outcome of the match. Thrid ball was short and wide, a gift, and Key cut it to the squarre boundary.

Henderson's first over, Kent's 4th, started with a wide. Henderson is considered to be one of the best death bowlers in the English county. Denly gave much the needed boundary to the kent with a fortuitous edge past the keeper. Key opened his cheeky book with a marillier shot to the fine leg boundary, with short fineleg in position.

Fifth over by Nannes started with another short ball, which was upper cutted by Key to boundary and the very next gall, Nannes over compensated by bowling full and Key was up to it by driving it to perfection for another boundary. Denly was clearly struggling, but things can change in 20-20 with a good shot out of the middle of the bat. score was 51/0 at the end of the over.

Kent is going on their way to 188, Key's wicket will be the imporant thing, as first ball of Henderson was hit over the midon by Denly for a moral boosting boundary. Henderson was prooving expensive as Denly hit him for another boundary off an off stump full toss, and was followed it with third boundary with a cracking boundary, driving Henderson to a powerful drive. Denly ended the productive over with another square driven boundary.

Middlesex introduced Kartk, hopping for a wicket. Denly is a good player of spin, but Kartik is equally effective. I guess Kent should just see him off without taking  too much risks. Milking him will the best method to keep Kartik at bay. Over ended with 71/0, kent looking the favourite at the moment.

Shaun Udal comes on, and Denly seems to be in positive mood after that Henderson over, using feet to cover Udal's spin. Key wasnt keen to use his feet but slog-swept Udal to sqaure midwicket for a boundary. Key wasnt satisfied with one boundary, reverse swept Udal to another boundary, taking the score to 80/0. Milking spinners from here on will ensure a certain victory for Kent in this final match.

Kartik with his second over, and Key using his feet, hitting up and over the covers for another boundary, reaching his fifty in 28 balls, another brilliant captain's knock. Both Denly and Key seems to be extra positive which I am not very sure is the right choice. Just my words hittin the target, extra positiveness making its toll on Kent, as Key edge one to the keeper's glouse. Kartik's bowling is turning squarre now, but Justin Kemp saw the rest of the balls off from Kartik.

Udal with another over. He too was turning the ball quite far. Kemp seems to be in his usual mood, just playing for some time out there in the middle, getting a feel of things. Denly was out of his brain, as he pulled one short ball of Udal to deep midwicket and threw away his team's advantage for nothing.

Score was 91/2 as Kartik started his 3rd over. They still can win this match if they respect these spinners and play them off without making much risks. Kemp is an experienced player and should be knowing what to do in these situation. Kartik bowled the next ball, umpired called a loud sounding NO-BALL, but Arafat was running like helter skelter, confusion, and a direct hit from mid wicket and Arafat is out of a NO-BALL. FREE-HIT straight over bowlers head for a six. Next ball, Kemp dancing down and hitting the ball out of the ground over long on. Match is finely poised at 108/3.

12 over: Udal will be flighting the balls to lure Stevens to do some stupid things.  Stevens and Kemp doing the right thing by milking the bowler with singles and twoes. Kemp is looking tentative though. If he can contain his urge, his team  will gain from it. 113/3 at the end of the over.

13 over: 75 needed from 48 balls. Murtagh replacing kartik. Kemp or Stevens should look to cook him. Tension is palpable. One moment of brilliance from either team can spill the beans now. Kemp's wicket seems to be the key now. Required runrate is now 10 and i think there is some panic kicking in in Kent batsmen. Stevens hit over bowlers head, but his shot landed safetly off the long off fielder.

14 over: 70 from 42 balls. Udal's first ball hit for a singel by Kemp. A strong appeal made by keeper and bowler, but umpire turned it down. Spinners seems to have better control of the current proceeding and required runrate is shooting up. Kemp pulls but landed just  short of the midwicket fielder. Kemp back on strike with a single. Kemp lookng for a big short but couldnt made a good contact. 122/3 at the end of the over.

15 over: Required rate is 11. Kemp or Stevens should hit  big now. Four ! kemp pull the short ball to midwicket. Full ball, Kemp hit to the midoff, Joyce drops it...Stevens rotates strike with nudge. Kemp back on strike, looking for big shot, SIX - pulling another short ball into the midwicket boundary. Kemp keeps the strike with a single off the last ball.

16 over: 52 off 30. Kartik is back. Kemp hit to the sweeper cover for single. Second ball, turns squarre, Stevens manage a single. Kemp back on strike, nudges to leg side for a single. Stevens swept Kartik for a single. Kemp gently taps it to the third man for a single.

17 over: Henderson back. Kemp misshits for a single to fine leg. Stevens wacks it over the Henderson head - SIX over bowlers head.  40 FROM 22 needed, Stevens off drives for a single. Kemp on strike - off drives for a single. Stevens gets cheeky - Marillier shot - 4 to fine leg as short fine was placed wide. Stevens  off drives for single.

18 over: 33 from 18. They will need atleast 10 from this. Stevens misses a pull. Stevens off drives Murtagh for single. Kemp on drives for single. Stevens misses the ball, keeper stumps, third umpire gives GREEN signal. Stevens drives back at the bowler  - two to long on. Stevens square drives for a single.

19 over; 28 FROM 12 needed. Nannes with his last over. Big hits needed in the first few balls. Stevens hit up and over midoff - SIX. Leg side full toss - stevens misshits - CATCH at midwicket. Azhar Mahmood, the reputed hitter from Pakistan. Yorker no runs. Swing and a miss. Azhar Mahmood looking tensed. 22 FROM 8 needed. Mahmood flicks hard - FOUR to midwicket. 18 FROM 7. Full toss - Mahmood carves it into midwicket for 2.

20 over: 16 FROM 6. Henderson to Kemp. Boundaries needed in the first half of the over.Misshit to sweeper cover - TWO. 14 FROM 5. Kemp hit straight over Henderson - FOUR. 10 FROM 4. Kemp hit straight, TWO, Milan fields, throws back over the keeper, 2 more overthrows. 6 FROM 3. Kemp hits straight, Kemp and Mahmood runs 2. 3 FROM 2. Slow ball from Henderson, Kemp misses. 3 FROM 1. Kemp hits back, straight to the bowler, Kemp RUNOUT..........MIDDLESEX WINS and goes to Antigua FOR STANFORD CHAMPIONS TROPHY.

About the reading:

This staged reading of the play “The Press” written by David Lloyd is directed by Dr. Ricardo Abad, Artistic Director of Tanghalang Ateneo and Professor of Sociology and Anthropology of the Ateneo de Manila University. He is assisted by Dr. Victor Merriman who staged this play in Dublin.

About the writer:

David Lloyd, Professor of English at the University of Southern California , is the author of Nationalism and Minor Literature (1987); Anomalous States (1993); Ireland After History (2000) and Irish Times: Essays on the History and Temporality of Irish Modernity (forthcoming 2008). He is currently at work on two further books, A History of the Irish Orifice: the Irish Body and Modernity and a study of Samuel Beckett’s visual aesthetics. He has co-published several other books: Culture and the State, co-authored with Paul Thomas (1997), The Politics of Culture in the Shadow of Capital (1997), with Lisa Lowe, and The Nature and Context of Minority Discourse (1991), with Abdul JanMohamed. A poet and playwright, he is in the International Board of Editors of Kritika Kultura. His major publications easily mark Prof. Lloyd as an important intellectual in literary and cultural studies today.

His responsibilities will be taken up by the TIML Radio chief operations officer Clive Dickens, whose Absolute Radio company was part of the joint venture behind the £53m winning bid for the national pop-rock station.

“The plan is that, in due course, I shall disappear to pastures new to graze alongside the other cows,” Lloyd wrote on the Virgin Radio blog. “This is going to be a heck of a journey for Golden Square and there is something about it that feels exciting and refreshing.”

Lloyd joined Virgin Radio last autumn after his role as LBC managing director was made redundant, less than two months after Global Radio took control of the station along with the rest of Chrysalis's radio assets.

His departure from Virgin Radio follows that of chairman Richard Huntingford, the former Chrysalis Radio chief executive, who was appointed by Virgin Radio parent company SMG to oversee its sale and left last week.

Virgin Radio's digital media director Andy Grumbridge, who joined last year following the departure of James Cridland to the BBC, is also understood to be leaving the station.

TIML Radio has until the autumn to implement its £15m rebrand of the station. The Virgin Group chairman, Richard Branson, has hinted that he might be looking to relaunch Virgin Radio once TIML Radio stops using the name. He described regaining the brand as part of the group's “global radio strategy”.

Johannes Uppenbarelse/Uppenbarelseboken

När jag var i 15-års åldern fanns inte så många ställen att hänga i Göteborg. Utan vare sig pengar eller åder att tala om slutade det ofta med att man satt i det kristna tältet på Heden och tjafsade med de troende om hur det gick ihop att gud på samma gång kunde vara allsmäktig och god. Varje gång dom kristna blev svarslösa sa dom till mig: "Har du läst Bibeln då?" Det hade man ju inte och förlorade därför en hel del trovärdighet. Det var så det kom sig att jag läste Bibeln från pärm till pärm. Och se på fan, jag blev faktiskt chockad över vilken ogin, arrogant och sjävgod tyrann kristendomens och judendomens gud är. Han var betydligt värre än jag kunnat föreställa mig! Men detta är inte platsen att diskutera bibliska historier. Istället kan jag konstatera att jag i Bibeln också hittade en lysande litterär pärla: Johannes Uppenbarelse. Oöverträffad i sitt starka, grymma och överdådiga bildspråk. Den bästa poesi jag läst. Inte konstigt att denna berättelse om apokalypsen och guds oresonliga hämnd, komplett med nummermagi och hela kittet, gett upphov till så många tolkningar och så mycket spekulation genom tiderna. Ta bara detta citat: "Och ännu en ängel kom fram ifrån altaret, den som hade makt över elden. Denne ropade med hög röst till den som hade den vassa lien; han sade »Låt din vassa lie gå, och skär av druvklasarna från vinträden på jorden, ty deras druvor är redo för skörd. Och ängeln högg till med sin lie på jorden och skar av frukten ifrån vinträden på jorden och kastade den i Guds vredes stora vinpress. Och vinpressen trampade utanför staden, och blod gick ut från pressen och steg ända upp till betslen på hästarna, på en sträcka av ett tusen sex hundra stadier." Du som har öron hör: Uppenbarelseboken är obligatorisk läsning. Avslutningsvis tycker jag vi låter blueslegenden Son House sjunga en hyllningslåt till min favoritförfattare: http://www.youtube.com/watch?v=2vAczJUkwU0

Njals Saga

Om du gillar hongkong-rullar är chansen stor att du faller för dom isländska sagorna. Dom är skrivna närmast som filmmanus. Inget psykologiserande, inga miljöbeskrivningar, handlingen helt i fokus. Av dom isländska sagor jag läst sätter jag Njals Saga allra främst, men man får inte heller missa Gunnlaug Ormstungas Saga. Njals Saga handlar som ofta Sagorna gör om en fejd mellan två släkter i ett samhälle där blodshämnden är legio. Trots att författaren varken moraliserarar eller psykologiserar utan bara rakt upp och ner beskriver vad huvudpersonerna säger och hur dom väljer att handla i olika situationer, lyckas han på ett mycket effektivt sätt teckna levande personporträtt. Motivet i Sagan, lojalitet och sammanhållning inom släkterna i konfrontationerna med yttre hot påminner också en del om Honkongfilmernas manliga vänskap där man håller ihop vad som än händer. Det är ett motiv i alla fall jag älskar.

Hatets sånger

Hatets sånger är en antologi med revolutionär socialistisk diktning kring sekelskiftet 1800-1900. Dessa dikter är jag väldigt förtjust i. Dom är enkla, direkta, kompromisslösa och fulla av hopp. Måns Ivarsson skrev i Expressen att jag är naiv och att jag skrivit min bok som om revolutionsromantik vore en ny uppfinning. Men jag kan trösta dig Måns: jag är mycket medveten om att längtan efter en revolutionär förändring är lika gammal som klassamhället. Är det inte just därför varje ny generation på nytt har behov av att besjunga denna längtan? Och Hatets sånger känns för mig oväntat moderna i sitt tilltal. Men också starkt präglade av en tidsanda av socialistiskt hopp, innan en massa splittringar och havererade experiment. Vägen framåt är tydlig och upplyst av ingen mindre än den store ljusbäraren, Lucifer. Detta är den aspekt av diktsamlingen som jag tycker allra bäst om, identifikationen med Lucifer. Den allra första rebellen, som ifrågasatte guds rätt att styra världen och därför förlorade sin position som ängel. Boken är utgiven på Vertigo förlag.

The art of war, Sun Tzu

På senare tid har AFAs aktivitetsguide upprört vissa bloggare eftersom den beskriver hur man tänker strategiskt i gatustrid. Mina tankar går direkt till Sun Tzu som skrivit det berömda verket om krigskonst för ca 2000 år sedan. Självklart kan man också tänka på Maos lilla röda, där tankarna kring krigföring känns mer eller mindre klippta ur Art of war. Sun Tzu har bildat skola för alla efterföljande krigsherrar i regionen. Det går också att känna igen det tänkande som finns inbyggt i olika former av Kung-fu. En strävan efter det ekonomiska, att göra det som behövs, att inte göra det som inte behövs, att vända fiendens svagheter till sin egen styrka. Även om boken handlar om krigsföring så handlar den också om att tänka strategiskt och man kan alltså hittta ett och annat tillämpligt här även för helt fredliga situationer. Eftersom jag själv är en drömmare som låter mig ryckas med av actionfyllda fantasier så att jag inte ser närmsta gatsten utan snubblar och slår i marken med näsan före, kan jag fyllas av beundran för det lugna, diciplinerade fokus som den kinesiska filosofin förespråkar.

Fjärilen från Tibet, CJ Håkansson

Den mycket trevlige och vettige CJ Håkansson träffade jag för första gången på Textmässan förra våren, inte långt efter att vi båda debuterat på Vertigo förlag. Jag fick då ett ex av hans skräckroman Fjärilen från Tibet. Det är inte någon subtil psykologisk skräckberättelse av klassiskt snitt, utan CJ öser på med bilder och intryck från olika på något vis utstötta människors liv. När fasan släpps loss och sprider sig i Sverige anar man att just det hat som huvudpersonerna känner, och som är en konsekvens av deras livssituation, samtidigt driver på den undergång som kommer att äta allt urskiljningslöst, även dom själva. Det finns en stark vrede mot hur människor har det i dagens Sverige i botten på historien, men inte på något övertydligt sätt. Det är skräcken som är huvudmotivet. En skräckvision som får mig att tänka lite på Johannes Uppenbarelse, men helt utan kontexten om rättvisa och ordning i universum. En del partier i boken är mycket obehagliga, tex en kvinna som får hela sitt kvarter utplånat och uppbrännt av onda brandsoldater som alla har hjälmarna märkta med hennes husnummer. Den som är intresserad av skräck kan få många tips på CJs blogg.

Den tappre sldaten Svejk, Jaroslav Hasek

Historien om den tappre soldaten Svejk är en underbar pikareskroman. Svejk vill självklart göra sin plikt som god medborgare och inträder som soldat när det stora världskriget bryter ut. Övvernitiskt plikttrogen vill Svejk så väl, så väl. Och ställer till ett jävla kaos vart han tar sig fram. Är Svejk den idiot han förklaras vara som värnpliktig, eller en intelligent anarkistisk kverulant under ytan? Det får vi aldrig veta. Men en person som sätter käppar i hjulen på systemet medan han ivrigt gör sin plikt för det är naturligtvis varje överordnads hemskaste mardröm. Soldaten Svejk har blivit älskad av många genom åren och bland annat fått ge namn åt en trevlig pub här i stan.

Den ätbara kvinnan, Margret Atwood

Jag tycker mycket om Atwoods böcker. Det är något med hennes språk, hennes sätt att smaka på ordens innebörder och direkt uppfatta vad som pågår under ytan som passar mig väldigt bra. Själv har jag inte alltid så bra kontakt med mina egna känslor, att skriva blir ett sätt att ta upp dom till ytan och beskåda dom. Här tycker jag att Magaret Atwood är en mästare. Om jag särskilt skall framhålla någon av hennes böcker så får det bli debutboken Den ätbara kvinnan. En bok som skrevs vid en tid då västvärldens kvinnor fortfarande var hemmafruar om deras män inte var utblottade, och att kvinnor slutade arbeta när de gifte sig var en självklarhet. Den ätbara kvinnan kom ut -69 när 70-talets feministiska våg ännu var i sin linda. Huvudpersonen Marian arbetar för ett marknadsföringsföretag. Hon går runt och intervjuar folk om ders reaktioner vid konsumtion av olika produkter. Ett meningslöst jobb som hon hoppas att snart undfly genom ett bröllop som rycker allt närmare. Men ju närmare bröllopet med en passande väletablerad man kommer, ju starkare börjar hon uppleva att också den tillvaron kommer att sakna mening. Hennes flyktbehov får henne att inleda en relation med en kille utan framtid. Väninnan säger till henne att genast dra sig ur sidorelationen. Den har ingen framtid säger hon, men det är just framtidslösheten Marian tröstar sig med. Medan bröllopet närmar sig växer en insikt sig stark hos Marian. Hon inte bara arbetar med konsumtionsvaror, i själva verket är hon själv en produkt. Hon är en ätbar kvinna. I takt med att denna insikt blir allt klarare börjar hon mer och mer att identifiera sig med tingen omkring sig, inte minst mat. Om den termen hade varit allmänt bekant då, hade man skrivit att den ätbara kvinnan är en bok om anorexia. Men det var en ganska okänd sjukdom då och därför handlar boken inte heller om en sjukdom. Den handlar om en kvinna som reagerar rationellt på en sjuk och bisarr värld där allt antar varuform och kvinnor låter sig ätas. Det var väldigt skönt att läsa om en kvinna med en ätstörning som inte är ett offer. Andra Atwoodböcker som jag tycker är bra är tex Tjänarinnans berättelse som är en dystopi om hur det kan gå för kvinnor om kristen fundamentalism tar över, tyvärr lite obehagligt aktuell som vindarna blåser just nu. Kattöga om den tyranni små flickor kan utsätta varandra för under namn av vänskap och om längtan efter en verklig kvinnlig vän. Och Oryx och Crake, också en dystopi men den här gången inte om kvinnor utan en diskussion om olika tendenser i samtiden som jag tyckte var riktigt spännande när jag läste den.

Jag heter Ísbjörg jag är ett lejon, Vigdís Grímsdóttir

Jag kan dra mig till minnes två gånger i livet jag grinat som ett barn vid läsningen av en bok. Den ena var när jag läste Ísbjörgs historia. Bokens jagperson sitter inlåst på häktet och talar sin historia om vad som lett henne dit till sin advokat. Språket är personligt och känslomättat. Fram träder bilden av en tjej som fötts utan val. Ísbjörg är en överlevartyp men omständigheterna är inte bara tragiska och orättvisa, dom är direkt skoningslösa. Och när Ísbjörg blir uppträngd mot väggen biter hon. Fast hon kommer att förlora, fast häktet är allt som återstår. Jag identifierade mig starkt med Vígdis huvudperson, och stod nästan inte ut med hur fruktansvärt orättvis tillvaron kan vara. När jag var på Island läste jag en bok med intervjuer med olika moderna isländska författare, tyvärr har jag glömt titeln. Efter att ha läst dom andra författarna svamla om allt mellan änglar, postmodernism och det egna jaget så vaknade jag till när Vígdis Grímsdotter blev intervjuad. Bakom den ekonomiska boomen på Island döljs en massa mänsklig och ekonomisk missär, menade Vígdis, denna verklighet talas sällan om, det vill jag göra.

Dygden har jag platt försummat, Torbjörn Säfe

I den här boken skildrar Torbjörn Säfve dels skalden Lasse Lucidor, dels det svenska 1600-talet. Här saknas helt dom groteska romantiseringar av stormaktstiden som allt för ofta förekommer. Torbjörn ser tidsepoken ur den vanlige medborgarens perspektiv: en tid av nöd och svält, där statsmakten tog vartenda öre dom lyckades pressa ur den fattiga befolkningen till sina krigsäventyr. Det var också en tid när yttrandefrihet var något okänt. En skald som inte var i någon mäktig persons tjänst, utan talade med sin egen stämma, utifrån sig själv, var något märkligt och närmast subversivt. Trots dessa yttre vilkor uttryckte Lasse Lucidor en stark livskänsla. Skulle han sörja så vore han tokot. Ett mäniskoliv är mödan värt att leva, och man bör leva fullt ut. Detta är en livskänsla gemensam för Lucidor och Säfve, och jag ber att få instämma med eftertryck. En romantisk bok om att vara diktare och samtidigt en lättläst historielektion som inte romantiserar ett spår.

Hålet, Jonas Ulfvarsson

När jag var i 15-års åldern kom jag först i kontakt med Jonas Ulfvarssons vilda fabuleringskonst genom punkfanzinet Träsket Glöder som han gav ut i skiftet 80/90-tal. Därför blev jag mycket glad när jag fick höra att han släppt en bok. Hålet är en novellsamling där den sista och allra bästa historien gett boken namn. Ett litet hål på bara några millimeter öppnar sig på en undanskymd plats på Hisingen för att sakta men säkert börja svälja den omgivande världen. Denna historia innehåller också bland mycket annat en orgiastisk skilldring av ett bibliotek utan slut. Jonas historier är fantastiska, groteska, myllrande och vulgära. Huvudkaraktärerna är anti-hjältar av luffartypen men dom lever i en värld där allt kan hända och inget förvånar. En kuk rymmer från sin bärare eftersom den har helt andra sexuella önskemål, på den lokala alkispuben vid St Eriksplan lyssnar en LSD-trippad ung man till en jagad gammal lodis som påstår sig fly från en världskonspiration av Nils-Petter Sundgren-kloner och visar sig ha rätt när han påstår att han har döden i fickan. Personligen glädjer jag mig åt att det är en hel del Göteborg i boken, tex det klassiska sunkhaket Gyllene Suggan ("Vi heter faktiskt Restaurang Västerhus!"). En härlig samling skrönor som ser på samhället ur dom utstötta och fattigas perspektiv. Tyvärr har Jonas som gammal DIY-kille valt att ge ut boken på print-on-demand. Synd tycker jag eftersom jag tror att denna bok skulle ha haft god chans att bli antagen av ett kommersiellt förlag och därmed få helt andra resurser till PR. Som en liten kuriositet, som inte alls har med Hålet att göra, kan jag berätta att jag en gång som ung räddade Jonas skrivmaskin. Det var min första natt på BZ-kollektivet Färjenäs och jag var ensam i huset när jag hörde misstänkta ljud i trapphallen. Jag tassade ut i bara nattlinnet och mötte två förvånade pundare. Den ene med Jonas skrivmaskin i handen, den andra stutsande fram och tillbaka med en kniv. "Va fan gör du här??" undrade den talföre pundaren. Den andre studsade fortfarande fram och tillbaka. "Jag bor här, vad gör ni här?" "Men vadå, bor det folk här?" "Javisst", bredde jag på, "fullt med folk i alla husen". "Men här får ni väl inte bo!" "Nej. Får du ta Jonas skrivmaskin?" Som tur var för mig var pundarna i grund och botten snälla människor, och jag fick faktiskt tillbaka skrivmaskinen av den talföre. Hans polare retirerade baklänges studsande ner för trappan, fortfarande med kniven höjd och gång på gång upprepande "...nu hade du allt en jävla tur. Nu hade du allt en jävla tur...".

En amerikansk myt+Sextusen kalla, James Ellroy

Dom jag känner som läst många Ellroy-böcker säger att han kan vara ojämn. Det kan jag inte uttala mig om, jag har bara läst En amerikansk myt och Sextusen kalla. Men dom böckerna lämnade mig stum av beundran. James Ellroy är en mästare. Till skillnad från den i mitt tycke tråkige och långrandige Ernest Hemingway, så känns Ellroys böcker som isländska sagor i modern amerikansk tappning. Stilen är extremt korthuggen, jargongen rå men trovärdig hela vägen. Det är två kollektivromaner om den amerikanska yttersta högern. CIA, klanerna, maffian, den maffiastyrda fackföreningsrörelsen. Den politiska händelseutvecklingen som sådan är böckernas kärna, men den drivs hela tiden fram på ett dynamiskt sätt av dom enskilda karaktärerna. Karaktärer som alla handlar med egenintresset i första rummet, och är precis samma våldsamma, gränslöst hänsynslösa avskum som deras motsvarigheter i den verkliga världen. Yrkesmördare, maffiosos, drogproducenter och legosoldater. Alla grupper styrs av sina subjektiva intressen. Ibland sammarbetar dom, ibland hamnar dom i konflikt. En kusligt trovärdig bild av hur samhället fungerar manas fram. I dessa böcker beskrivs Kennedymorden, den Kubanska revolutionen och den misslyckade invasionen av Grisbukten, Vietnamkriget och den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Det var detta politiska innehåll som gjorde att jag fastnade mer och mer för historien, trots att jag i början hade svårt att identifiera mig med någon av karaktärerna, som alla är ärkesvin. Men Ellroy är en skicklig författare och så småningom kommer man på sig själv med att sitta och oroa sig för karaktärerna, och känna med dom medan dom mördar, våldtar och torterar sig fram genom historien. Jag har funderat på hur Ellroy lyckas åstadkomma detta, och tror att svaret är en kombination av att man köper dom cyniska förutsättningarna och att alla nattsvarta karaktärer förr eller senare visar upp någon sida som gör dom lite mänskliga. Yrkesmördaren blir kär i en kvinna på ett sätt som gör honom sårbar, en annan hänsynslös mördare klarar plötsligt inte av att döda kvinnor trots krav från uppdragsgivare som inte delar denna gammalmodiga moral (eller någon moral överhövudtaget) och så vidare. Och så fort en karaktär börjar visa upp en alltför idealistisk sida kan man ge sig fan på att det kommer att börja dyka upp problem för honom, i värsta fall att han dör. Karaktärer man trodde var huvudpersoner dödas då och då, andra bifigurer börjar ta mer och mer plats i historien. I böckerna som det är i livet. Suveränt genomfört av Ellroy. Efter att ha läst dessa böcker kan man komma på sig själv med att "veta" precis hur vissa historiska händelser gått till.

Solaris, Fred på jorden, Stanislaw Lem

Den polske sience-fiction-författaren Stanislaw Lem skrev en lång rad böcker under sin levnad, varav jag läst en bråkdel men tyckt om alla jag läst. Stanislaw tar oss med till fantastiska världar, som ändå är trovärdiga. Böckerna är filosofiska tankeexperiment ute i rymden. Dom ställer frågor om människan. Vi framstår i Stanislaws böcker ofta som oförmögna att ta till oss det främmande, vi söker efter kontroll men står maktlösa när tillvaron är större än vi kan greppa. Styrkan i böckerna är kombinationen av trovärdigt beskriven mänsklig teknologi och psykologi, och det hissnande fantastiska som möter ute i rymden. Det är svårt att välja en bok ur hans produktion att tipsa särskilt om, men efter lite funderande valde jag i alla fall ut två. Solaris är den mest kända av Lems böcker, kanske för att den också filmatiserats. Den handlar om hur människor reagerar när dom möter något ditills helt okänt. Planeten Solaris liknar inget man hitills stött på i universum. Astronauternas förträngda minnen materialiserar sig där på ett skrämmande sätt. Upplevelsen kan påminna om att befinna sig innuti en hjärna. Finns ett jättelikt medvetande på Solaris? Fred på jorden är en fantastisk historia om hur vapenteknologin nått en nivå där vapensystemen kan utveckla sig själva i en teknisk evolution. Därför har männskligheten rationaliserat kapprustningen genom att helt enkelt förflytta den till månen, där olika länders vapensystem har varsin zon att utvecklas i och i konfrontation med de andra zonernas vapensystem testa sin förmåga. Ijon Tichy sänds till månen för att undersöka misstanken om att vapnen skulle kunna attackera jorden. Under uppdraget träffas han av en laserstråle som skär av förbindelsen mellan höger och vänster hjärnhalva. På en instutition försöker han rekonstruera vad han varit med om samtidigt som hans ena hjärnhalva saknar moralisk kompass och ställer till en massa jävulskap som den andra förtvivlat försöker städa upp efter.

Kosmokomik, Italo Calvino

Ni som till äventyrs tycker att det varit för mycket politiska eller i alla fall samhällstillvända böcker hitills i min lista blir glada nu. Kanske man hade väntat sig att en bok av en före detta italiensk partisan och skribent för kommunistpartiet, utgiven 1968, skulle ha handlat om politik. Eller om samhället. Eller åtminstone om människor. Men Italo Calvino gick alltid sina egna vägar. Kosmokomik är något så udda som en skönlitterär gestaltning av olika vetenskapliga hypoteser om universum, fysik, och evolutionen på vår egen planet. Alltsammans beskrivet med stor berättarglädje och sinne för det komiska och absurda. Här är naturen inget neutralt och tråkigt, utan värt både att skärskådas och brista ut i gapskratt över. Samtidigt, menar folk som är lite insatta i det naturvetenskapliga, har Calvino koll på vad han diskuterar, så det är inget flum i den änden. Huvudpersonen/varelsen/existensen eller vad vi nu ska kalla den/det heter Qwfwq och är en riktig skrytmåns. Been there, done that. Ivrigt och med många utbroderingar berättar Qwfwq om hur han, ibland ensam ibland tillsammans med gelikar, upplevt fenomen som när all materia i universum koncentrerades till en punkt, big bang, färglösheten och ljudlösheten på en jord utan oceaner och atmosfär, tiden när månen var så nära jorden att Qwfwq och dom andra kunde resa stegar och klättra upp, livets uppkomst, dinosauriernas utdöende och mycket annat. Jag vill även passa på att tipsa om Italo Calvinos storslaagna symbolistiska triologi bestående av novellerna Den tudelade visconten, Klätterbaronen och Den obefintlige riddaren. Finns utgivna på svenska i en samlingsvolym av Atlantis. Nu är vi tillbaka i samhället igen. Med ett försök att beskriva den moderna människans kluvenhet och alienation. Den tudelade Visconten är en dråplig och på sitt sätt vemodig historia om en vicont som under kriget klyvs i en ond och en god sida som saknar kontakt med varandra, trots att dom båda en gång tillsammans utgjort den hela visconten. Den obefintlige ridddaren är vilja och medvetande utan kropp, en tom rustning som går omkring bland dom andra soldaterna. För att citera Italo Calvino själv från förordet till triologin: "Agilulf, krigaren som inte finns, företer de psykologiska dragen hos en människotyp som är vida spridd i vårt samhälles alla miljöer." Slutligen Klätterbaronen, en storslaget upplagd och myllrande berättelse om den lille baron Cosimo,vilken som 8-åring kommer på sån kollisionskurs med den stränga diciplinen och kärlekslösheten i sin fina 1700-talsfamilj att han klättrar upp i ett täd och säger att han aldrig mer tänker komma ner. Så blir det verkligen också. Cosimo representerar en människotyp som, till skillnad från karaktärerna i dom andra två novellerna, är helt och hållet sin egen. Om han inte vill äta dom äckliga sniglarna, så tänker han inte heller göra det. Har han en gång sagt att han inte tänker komma ner ur trädet så får han stå vid sitt ord och inrätta sitt liv efter det. Och Cosimos levnad blir minst sagt rik. Från trädens kronor leker han som barn tillsammans med busungar och äppeltjuvar, där uppifrån upplever han kärleken till den vackra och spännande grannflickan, träffar sjörövare och brevväxlar med tidens filosofer. Cosimo är trixtern och fritänkaren, som följer sitt samvetes röst istället för lagar, order och yttre auktoritet. På så sätt en sympatisk person, fast jag hade en smula svårt att identifiera mig med honom. Antagligen därför att allt gått så lätt för Cosimo, född baron och dom begränsningar han hade i livet ålade han sig själv. Men jag njöt av alla exentriska typer i historien, alla detaljer från livet på 1700-talet och alla svängar historien tog. Däremot blev jag mycket intresserad av en bifigur i historien, Cosimos storasyster Battista. Hon har tvingats till en tillvaro som nunna inom husets väggar efter en sexuell incident som enligt föräldrarnas åsikt skadat familjens heder. Ruvande på ett tyglat men ständigt närvarande hat lagar hon nu familjens mat med utstuderat raffinemang: smörgåsar med råttleverpastej, en tårta garnerad med torkade gräshoppsfötter, en helstekt gris med en krabba i munnen, som i sina klor håller grisens avskurna tunga o.s.v. Helt enkelt en syster till det öppna auktoritetstrotset, till ytan och formen anpassar hon sig, men gör varje dag på sitt eget sätt motstånd mot dom villkor hon tvingats leva under. Den fysiska kärlek hon förnekats, lägger hon varje dag ner på att severa familjen sitt trots. Allt som allt är Calvinos böcker både tankeväckande, muntra och fulla av humor och ironi.

Låt tistlarna brinna!, Yasar Kemal

Jag märker en tendens mot det minimalistiska berättandet bland mina tips. Islänningasagorna sägs vara skrivna med isbergsteknik, Calvino är berömd för lättheten i sin stil och Ellroys sätt att skriva har betecknats som telegramstil. Här får man nog säga att Kemal utgör precis motsatsen. Jag har träffat dom som tycker att han skriver svulstigt. Men själv tycker jag om det köttsliga nästan övermättade i hans berättelser om landsbyggdsbefolkningen i det förmoderna Turkiet. Det är storslagna naturscenerier och brutalt våld. Man kan hävda att författaren ibland förlorar sig i våldsscenerna på ett sätt som är nästan pornografiskt. Men jag kan stå ut med det när jag ser till helheten. Låt tistlarna brinna! är en klassisk bok av Kemal som också berättar en klassisk historia. Den om den ensamme hjälten som sätter sig upp mot ett förtryckarsystem, bekämpar det tappert men till slut måste ge sig för övermakten. I detta fall handlar det om daglönaren Memed vars tjej storgodsägaren Abdi Aga vill gifta bort. Memed flyr Agans vrede upp i bergen. Där växer han upp till man, tar kontakt med stråtrövarna på trakten, och sen är fejden igång. Memed står på småfolkets sida mot storgodsägaren och åtnjuter därför mycket hemliga sympatier. En annan Kemal-bok jag är svag för är Mordet på smedernas torg. En bok med detaljerade och mycket bra beskrivningar av såväl naturscenerier som paranoja, dödsskräck och våld. Den handlar om två Agor som lever kvar i en utdöende men ännu stark feodal tankevärld. Därmed kan dom inte undkomma att den konflikt som existerar dom emellan medför kravet på blodshämnd. Poängen med boken är, förutom att skildra en utdöende värld på randen till det moderna, att det som vanligt är dom fattiga och underhuggarna som får offra liv, hälsa och säkerhet i första hand, när överheten iscensätter sina krig.

Grundbulten+Lyftet, Kennet Ahl

Dessa två 70-talsromaner om bunkerfängelset Hall och dom människor som mals ner i fångvården, är ett lysande undantag från den förljugna sörgårdsidyll som annars brukar råda inom den svenska kulturen. Var finns Grundbulten, den mytiska skruv som håller samman hela Hall? Liksom drömmen om Lyftet utanför murarna, kan drömmen om Grundbulten hjälpa fången att stå ut. Precis som vi sk vanliga människor håller oss uppe med drömmen om en vinst på lotteri, automater eller hästar. Visst kommer troligen inte Lyftet, men det skulle kunna komma en dag, annars står vi bara inte ut. I böckerna Grundbulten och Lyftet får vi följa internerna. I första boken skildras Hall inifrån, alla turer i drogförsäljningen, isoleringen, det meningslösa men på samma gång nödvändiga i att försöka göra motstånd, knalltransporterna, våldet. Huvudpersonen är mycket svartsynt, eller om man så vill klarsynt, knäckt av livet. Han omges av en mängd andra karaktärer, såväl intagna som personal skildras. Det är en bitvis humoristisk skildring, men historien som sådan är utan nåd I Lyftet får vi följa några av karaktärerna från Grundbulten utanför murarna. Dom längtar efter Lyftet och försöker arbeta för det, men det är dömt att misslyckas från början. Lyftet är också en skildring av samhället sett ur kåkfararnas synvinkel. Bland annat socialen och arbetsförnedringen beskrivs träffande. Dessa båda böcker av författarpseudonymen Kenneth Ahl (Lasse Strömstet och Christer Dahl),visar det vi sällan vill låtsas om. Drömmen om Lyftet är en tunn rök för den som inte har dom ekonomiska resurserna från början. Och utan flyktväg, hur ska vi stå ut? Dessutom diskuterar dom den så kallade kriminalvården, som bara blivit ännu mer totalitär sen dess.

Svart krabba, Jerker Virdborg

Jag råkade ha radion på när första kapitlet av Svart krabba gick som radioföljetong. Därefter var jag fast. Förmodligen är det inte bara första utan också enda gången i livet jag följt en radioföljetong. Det var den mest spännande bok jag har hört. Jag vet egentligen inte vad den handlar om. Det är ett fiktivt land, med nordiskt klingande namn och klimat, i en okänd tid, i krig med ett annat fiktivt rike som också verkar nordiskt. Soldaten Edh har blivit inkallad, men redan på tåget tas han åt sidan av ett millitärt befäl. Nya order har kommit. Edh ska inställa sig för ett hemligt kuriruppdrag. Edhs specialkunskapaer som gammal skridskoåkare gör att han valts ut till den hemliga grupp som ska ta sig över isen. Redan nu är stämningen osäker, därefter hålls spänningen på en hög och jämn nivå genom hela boken. Frågorna blir mer och mer akuta. Vem går att lita på? Är uppdraget i själva verket en fälla? Eller ett föräderi som Edh är inlurad i på grund av sin kompetens att åka fort på skridsko? Vad väntar på andra sidan vattnet? Om man nu alls kommer över? Hur går kriget egentligen? Är det fienden eller den egna sidan som kontrollerar detta område? Utan någon att lita på finns heller ingen att rådfråga. Jerker Virdborgs strama stil närmar sig poesin. Egentligen är hela Svart krabba som ett enda utdraget stämningsläge. Totat ensam, utlämnad till yttre krafter är soldaten. Som litar till sin självdiciplin medan han på samma gång försöker hålla borta underströmmen av skräck och panik, och tänka klart och rationellt. Inte heller andra gången jag läste Svart krabba förstod jag vad den handlade om. Men den var lika spännande som sist .

Nu var det 1914, Eyvind Johnson

I samband med föredrag och intervjuer har jag ibland fått frågan om jag läst mycket av dom klassiska svenska proletärförfattarna. En begriplig fråga med tanke på att min roman låter inrätta sig i ledet av svenska realistiska utvecklingsromaner om ungdomstidens möte med såväl arbetslivet som dom sociala striderna för dagen. Och svaret är ja. Jag har läst väldigt mycket proletärförfattare från tidigt 1900-tal och tyckt om deras böcker. Jag vet att dessa böcker anses hopplöst grå och tråkiga av många, men jag är ingen opportunist. När jag funderat på vad jag är svag för i genren inser jag att det ofta är huvudpersonerna som är lätta att identifiera sig med. Proletärlitteraturens huvudperson är ofta en drömmande pojke, som hatar arbetet och längtar vidare i livet. Verkligheten beskrivs sakligt, den är för liten, hård och torftig - nu som då. Men hoppet finns där, den enskilda människan försöker göra det bästa av sitt liv och solidariserar sig oftast också med människorna runt omkring. Arbetskamrater, särlingar, familjemedlemmar porträtteras kärleksfullt och medkännande. Sen finns naturligtvis en moralistisk slagsida ibland, som jag tycker kan vara svårsmält. I tex Vilhelm Mobergs serie om Utvandrarna, Invandrarna, Det gamla riket, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige ställs en idealisk bild av lantarbetaren upp. Karl-Oskar vet att hårt arbete är det enda som gäller, och med hårt slit bygger han och hustrun upp ett litet jordbruk från grunden och överlever. I kontrast ställs hans drömmande lillebror, en figur som jag tycker mer om. Han hatar sin drängplats där han bland annat förlorar sin hörsel genom en bestraffande örfil från sin arbetsköpare. Av längtan efter något annat tjatar han sig med på amerikaresan. Men det är något annat än ett liv av bara arbete han längtat efter. Därför låter han sig lockas av guldruschen och drar iväg från sin brors familj. Därefter utsätter Moberg honom för följande: hans bäste vän dör och allt förlorar sin mening, det guld han fått tag på investerar han i en liten rörelse ihop med en före detta landsman som blåser honom genom att ge honom kattguld, han vänder hem till brorden dödssjuk men glad över att äntligen kunnaa bidra med något han också, när han gett broderns familj guldet får han veta att det bara är kattguld, brodern ger honom en smäll på käften och han går ut i skogen och dör i skam och ensamhet som ett litet djur. Allt för att han vågade längta bort från arbetet. Detta var en av dom två gåger i livet jag gråtit åt intrigen i en bok, jag kan inte förstå hur Moberg kunde vara så oförsonligt grym. Nej om jag istället ska plocka fram en proletärroman jag tycker om så väljer jag Nu var det 1914 av Eyvind Johnsson. Bara titeln tycker jag om, tror faktiskt det är den bästa romantitel jag hört. Boken försöker varken moralisera eller predika. Att beskriva verkligheten som den var är nog. Även en modern människa kan tydligt känna det omänskliga slitet i 14-åringens 12-timmarsdagar, trötthetens vågor genom kroppen, faran för livet när han jobbar med timmerflottning på floden, den torftiga kärleksbristen i fosterfamiljen. Men lika tydligt upplever man glädjen över att inträda i det vuxna livet hur hårt det än är, arbetsgemenskapen med dom äldre männen, det ödsliga men vackra landskapet, närvaron när historieberättandet kommer igång. Berättarjaget är starkt närvarande med tankar, känslor, infall och längtan. Om du läser Nu var det 1914 och tycker om den så finns det en fortsättning. Tillsammans med Här har du ditt liv, Se dig inte om och Slutspel i ungdomen ingår den i den självbiografiska sviten Romanen om Olof

Lust, Elfriede Jelinek

Egentligen kanske lite fel av mig att ta med dena bok. Jag har nämligen inte själv läst klart den. Men va fan den är bara så bra. Nobelkomittén fick ingen större förståelse för valet av Jelinek. Det var oförskämt av henne att ha social fobi och inte våga komma och hämta priset personligen. Arrogant och otacksamt mot Vårt Storsvenska Pris. Dom borde ha gett det till Astrid Lindgren istället tyckte många, hon skriver ju så fina barnsagor. Det gör inte Jelinek. Hon skriver fula men sanna sagor för vuxna. Doris Lessing såg aktivt ner på Vårt Pris och Vår Komitté, men ansågs ändå som en betydligt sötare gammal dam. Så har också Lessing gjort upp med kommunismen som en ungdomssynd. Det har inte Jelinek, hon har än idag obekväma åsikter om både det ena och det andra. Jag tycker mig absolut förstå varför nobelkomittén valde Elfriede. Nobelkomittén verkar gilla postmodernistisk litteratur. Jag har väldigt svårt för den. "Du kan vara en sån ryggmärgsreaktionär ibland Salka", som min väninna brukar linda in sin kritik i skämtsamhet. (Jag brukar då bita tillbaka genom att kalla henne existentialist). I alla fall, en postmodernistisk text en sån som jag älskar, det måste vara en bra postmodernistisk text. Visst, Lust är en så kallad svår text. Man får läsa ganska långsamt och uppmärksamt. Men det är inte så stor skillnad för mig, jag brukar läsa långsamt och tycker inte att snabbhet är den absoluta dygd den ofta upphöjs till. Det är en symbolistisk text som till det yttre handlar om ett äktenskap. Mannen är omnipotent i sin sexualitet. Hans begär saknar helt enkelt slut, hur han än gör kommer han aldrig att lägga sig på sängen och somna tillfredställd med rynkorna utslätade. När hustrun blir fokuspunkt för all denna sexuella energi, som dittills spritts på byggden, leder det till en stegrande sadomasochistisk affär som jag som sagt ännu bara läst början på. Vanligtvis tycker jag om böcker där jag kan finna kvinnofigurer som är aktiva subjekt. Elfriedes kvinna är raka motsatsen, ett självutplånande objekt. Detta borde vara världens slitnaste och tråkigaste bild: kvinnan som offer, mannen som pervers och gränslös förövare. Men konstigt nog är det inte alls tråkigt i Lust, tvärtom. Kanske beror det på at det inte är två individer som beskrivs, jag tror inte ens att det egentligen är könen som sådana som beskrivs. Snarare är dom en symbolisk inkarnation av dom rasande krafter som verkar i de moderna kapitalistiska samhället. Om vi ger mer och mer av oss själva hela tiden, medan kraven på oss och bruket av oss hela tiden tilltar i samma mån. Eller om vi hela tiden drivs på av ett begär utan slut, vill ha nästa, bättre, mer, starkare. Visst kan man säga att våra utgångspunkter är olika då, men också lika på en förfärande punkt. Vi kommer aldrig att kunna rulla ögonen bakåt och somna grundligt tillfredsställda. Jag tycker att Lust förmedlar en stark bild av den rasande rörelse efter tomhet som finns inbyggd i kapitalismen. Hon gör det med ett minst sagt distanserat språk och målar här och där i texten upp små svartsynta bilder som är roliga i sin drastiskhet. Jag vet inte om jag verkar helt knäpp, men jag skrattade jättemycket när jag läste i Lust. Ber att få återkomma senare om hela boken.

V for Vendetta, Alan Moore och David Lloyd

Jaha, jag smög ju in Sun Tzu som en slags skönlitteratur, lyrik tänkte jag närmast på. Så varför inte avsluta med en serieroman, eller grafisk novell om ni föredrar det uttrycket? I alla fall var Alan Moore och David Lloyds V for Vendetta en av mina stora läsupplevelser under tonåren på 90-talet. Idag känns en del av innehållet daterat, annat kanske lite väl politiskt naivt. Men en roman är inte en politisk teoribok å ena sidan, den diskuterar på ett på samma gång bredare och djupare plan. Å andra sidan tycker jag att det finns partier i den här berättelsen som har precis samma tyngd och lyskraft som när jag läste den första gången. Inte minst det brutala men kraftfulla sätt V visar sin adept hur tunn linjen mellan direkt fångenskap och så kallad frihet i ett samhälle med överhet är. Den vanliga människan försöker klammra sig fast vid det lilla hon har, och glömma bort att det inget är värt när hon inte har makt över sitt eget liv. Det paradoxala är att just i den yttersta fångenskapen, vid hotet att till och med mista livet kunde Vs adept hitta fram till den enda friheten som går att finna i ett klassamhälle: friheten att ta kontroll över sig själv genom att vägra. Det finns också många andra fina scener i historien, som när V defenitivt tar avsked av sin gamla ungdomskärlek fru Justitia, som visat sin sanna karaktär genom att vara beredd att krypa i säng med männen i höga stövlar. Frihet och rättvisa saknar värde utan varandra och är förenade i den nya älskarinnan, Anarkismen. För övrigt saknar jag hela temat om fångenskapens och frihetens sanna väsen i filmatiseringen. Visst, en film kan popularisera en bok, så därför säger jag diplomatiskt: läs albumet också. Förutom albumets litterära poänger vill jag framhålla det vackra bildspråket. Det framtida fascistiska England är i Lioyds tappning en grådaskig plats; genomövervakad, full av dålig, glättig TV-underhållning, rasism, rädsla och småskurenhet. Efter ett par besök i London frestas jag påstå att det alltså inte är helt olikt dagens verklighet. Kamerorna är riggade, hälften av alla TV-program verkar handla om verkliga eller möjliga terrordåd och terrorhot mot England. Om fascismen fortfarande är långt borta från England så känns friheten tyvärr ännu mer avlägsen.

Availability: Amazon.com
Cover price: $14.99
Format: Soft cover, color, standard-size
ISBN 1401202403

Synopsis from publisher:
To help celebrate the release of the Warner Bros. Pictures film Constantine in theaters in February, this January sees the release of this special trade paperback collection showcasing this enduring icon of horror and magic! RARE CUTS is a treat for longtime readers and newcomers alike, assembling six issues of JOHN CONSTANTINE: HELLBLAZER that have never before been collected. Created by some of the most popular and critically acclaimed writers and artists in comics, the issues featured include: #11, which relates the horrifying events of Newcastle, 1978, that ended with an innocent girl's soul condemned to Hell and Constantine confined to an asylum; #25-26, in which new weapons testing goes awry and looses terrible psychic impulses upon a dying northern town; #35, which tells a tale of Constantine's roughand - tumble childhood and the beginnings of his unique skills; #56, an object lesson in the perils of narcissism and doing deals with demons; and #84, which reveals the origin of Constantine's friendship with his best mate Chas. Also included in this trade paperback are informative pages from VERTIGO Secret Files: HELLBLAZER #1.

Notes:
This collection of the Hellblazer comic book series is formatted as an anthology. It reprints various issues from the first six years of the series, as well as supplemental source book style material from 2000. Issue #11 is by writer Jamie Delano and artist Richard Piers Rayner. It was originally published in 1988 and was again reprinted in 2007 for the Hellblazer: The Devil You Know publication. Issues #25 and 26, both from 1990, were created by writer Grant Morrison and artist David Lloyd. Issue #35 was also first released in 1990. The issue was written by Delano and illustrated by Sean Phillips. 1992's issue #56 was written by Garth Ennis and illustrated by Lloyd. The final story, issue #84, was originally published in 1994 and was created by Delano and Phillips. There is also select material from Vertigo Secret Files: Hellblazer #1, which was released in 2000. Michael Bonner wrote the profiles. The cover to this publication was painted by Tim Bradstreet.

Reprints:

1. Hellblazer #11 (1988)
2. Hellblazer #25 (1990)
3. Hellblazer #26 (1990)
4. Hellblazer #35 (1990)
5. Hellblazer #56 (1992)
6. Hellblazer #84 (1994)
7. Vertigo Secret Files: Hellblazer #1 (2000)

Availability: Amazon.com
Cover price: $19.99
Format: Soft cover, color, standard-size
ISBN 1401212697

Synopsis from publisher:
This volume features some of Constantine's earliest adventures by writer Jamie Delano, including his first victory in the long war with the demon Nergal and an encounter with a strange woman who is the embodiment of the world's horrors, painted by V FOR VENDETTA co-creator David Lloyd.

Notes:
The second collection of the Hellblazer comic book series. This is the second collection of Jamie Delano's run on the series. All reprinted material was written by Jamie Delano. Issues #10 through 13 were illustrated by Richard Piers Rayner and Mark Buckingham. Mike Hoffman contributed additional artwork for issue #13. Hellblazer Annual #1 was handled by artist Bryan Talbot, with a sequence by Dean Motter. The publication also includes the 2-issue Hellblazer mini-series The Horrorist by Delano and artist David Lloyd. It was originally published in 1995. The cover to this publication was painted by Glenn Fabry and originally appeared in 1994 as the cover to Hellblazer #81.

Reprints:

1. Hellblazer #10 (1988)
2. Hellblazer #11 (1988)
3. Hellblazer #12 (1988)
4. Hellblazer #13 (1989)
5. Hellblazer Annual #1 (1989)
6. The Horrorist #1 (1995)
7. The Horrorist #2 (1996)

Remember, remember the fifth of November
The gunpowder treason and plot
I know of no reason, the gun powder treason
Should ever be forgot!

Synopsis: The date is November 5th, 1997. War has ravaged England, entire races have been eradicated, the entire British populace is under constant surveillance, and the absolute power is absolutely corrupt. On this historic day, a man with a strong resemblance to Guy Fawkes (in action and dress) blows up Parliament. The bomber, a masked character named V, saves a girl named Eve from a violent crime and takes her under his wing. Moore's dystopian, fascist version of England, ruled by one central leader and his sects (named after parts of the body, such as Finger, Nose, and Voice), is systematically dismantled by the enigmatic V. Readers must ultimately decide if V is a mad anarchist/terrorist or a freedom-fighting avenger for good. Amazon.com

Although the story in the graphic novel is set in 1997, the movie has it set in the future.

Now, on to V for Vendetta. Being the V freak that I am (I have the V insigna tattooed on my upper left arm as shown above in photo) you would think I would have ripped right into that book as soon as I bought, but I didn't. I looked at it, read a few pages and that was it. Why? Well, because graphic novels were not my thing....AT ALL!!!!!!!!!!! I got the book because I became a huge fan of V for Vendetta and still am a fan. After the graphic novel and regular novel, came the posters, mouse pad and plague made for me by a friend, a 12" resin statue and then the same thing but less expensive...much less...the second one I bought only cost $24.00 via eBay which is called an "action figure". Well, its still in the box and will remain there, so no action there. The first one cost $124.00. (Note to self - get 12" resin encased immediately). Also on eBay, I got a collectible lithograph. Through bn.com I got the book From Script to Film. I also have the licensed Halloween mask (never worn and never will be worn). I need to get the hat but will not pay $150 for an outfit unless it was worn by Hugo Weaving himself. There's another V for Vendetta book I will be getting soon titled V for Vendetta as Cultural Pastiche: A Critical Study of the Graphic Novel and Film. I have a few more items to collect and then I will in like sin.

"I, like God, do not play with dice and do not believe in coincidences."

Dans une Angleterre qui a survécu à l’apocalypse nucléaire d’une guerre mondiale règne en maître un parti fasciste, après une épuration politique et ethnique... Un mystérieux V a décidé de détruire ce système. Est-ce un fou imprévisible ? un mythe ? un survivant des camps ? un acteur ? un homme hanté par son passé ?

C’est à une véritable épopée politique que nous convie Alan Moore qui composa son scénario en plein avènement de l’ultralibéralisme cher à Madame Thatcher alors au pouvoir.

Les personnages sont denses, complexes, dérangeants à l’image du dessin de David Lloyd tout en mouvement, en dureté et en tension. L’univers de ces planches est celui du drame sombre et pathétique qui grandit sous nos yeux.

Que ceux qui se sentent rebutés par ce graphisme acceptent de dépasser leur premières réactions. Ils savent maintenant que leurs efforts seront récompensés au-delà de leurs espérances ! Cette œuvre n’est pas simplement un brûlot anti-totalitaire… mais bel et bien un véritable manuel à l’usage de ceux qui veulent s’attaquer au fascisme !

V pour vendetta (S : Alan Moore ; D : David Lloyd), Delcourt, Collection « Contrebande » janvier 1999, 272 pages (format 23cmx33cm)

(effetto collaterale: troppa gente cominica a usare a sproposito V come nickname ovunque)

Here are their latest two pictures of pure delight!

Excuse the francais, it appears that myself and Ceci keep getting the sex wrong.  Fnarr Fnarr!

This one is a little NSFW, but I don't know how to insert a Cutid.. If anyone can help me here, all suggestions welcome..

Vote Bumble, you know it makes sense!

In my mythical cricket family, he's my wacky uncle. Christmastime would be a whole heap of fun with Uncle Bumble around for dinner. Daddy Suave doing a wonderful introduction, Uncle Bumble for the after dinner speeches. How cool would that be?

In this, I know I'm not alone. Ceci & Mel, two ladies with a whole lot of love, woooooawwww, a whole lot of love, wooooooaawww, also love the Bu