Am vrut sa parasim Romania de mai multe ori.

Acum 5 ani cu furie…textul de mai jos a ramas de-atunci :

« M-am hotarat sa plec la capatul lumii. Vorbesc serios.

Imi iau doi oameni dragi, geamantanele aferente, amintirile si …gata.

Bancul cu viermisorul care traia in balega doar pentru ca acolo era tara lui m-a pus serios pe ganduri.

Eu sunt personajul ? Da, mi-am spus si mi s-a facut rusine... de mine si de copilul meu.

« Ai grija, acolo nu umbla cainii cu covrigi in coada ! » mi-au dat de stire oameni care imi vor numai binele.

Nuuuu ? Ce nasol!

« O sa fii printre straini, n-o sa ai cui cere un pahar de zahar, apa, ulei, etc. » m-au avertizat altii

Da, imi vor lipsi vecinii care fac gratar chiar sub geamul meu in fiecare duminica, pustoaica nesimtita de la 4 care fumeaza pe balcon si-mi scutura scrumul in casa, dar nu ma saluta, vecinele in privirea carora simt invidia si nedumerirea – inca nu le seman,nu am sunci pe burta, permanent maruntel si miros a altceva decat a ceapa prajita.

Or sa-mi lipseasca multii verisori pe care nu i-am vazut de 20 de ani sau cei pe care nu i-am cunoscut niciodata.

Am deja lacrimi in ochi.

Cat despre paharul cu pricina nu l-am cerut niciodata nimanui.

“De ce pleci atat de departe?” m-au intrebat curiosii

« De ce nu ? » le-am  raspuns simplu.

Despre dragoste de tara si patriotism …

Nu sunt aroganta, nu dispretuiesc, dar nici nu iubesc poporul asta « brav si ospitalier », e o notiune prea abstracta sa-mi starneasca vreun sentiment. Imi sunt dragi doar niste oameni pe care am apucat sa-i cunosc, in rest…nu conteaza.

 Multumesc lui Dumnezeu ca m-am nascut aici, locul in care daca esti bolnav scapi numai pentru ca ai avut zile, unde trebuie sa furi mult ca sa nu faci puscarie, unde grosolania, prostia si tupeul te duc departe…

Multumesc statului ca ia pielea de pe mine oferindu-mi in schimb perspectiva unei batraneti mizerabile, vanzatoarelor ca-mi vorbesc urat, hotilor ca mi-au taiat gentile, oamenilor din autobuz care nu stiu de descoperirea deodorantului.

Ce poate sa ma mai mire cand aici am vazut totul ? Sunt temeinic pregatita pentru viata si am ajuns sa o pretuiesc profund din groapa disperarii mele.

Imi iau nostalgia slava, lenea orientala, tresarirea latina, originile bucovinene, complexele de cetatean extraeuropean si plec pana nu e prea tarziu. Cum v-am spus, tocmai la capatul lumii.”

Din pacate n-am putut pleca atunci. A urmat o perioada complicata in care s-au intamplat si bune si rele. Revolta s-a stins. Diverse proiecte pe termen scurt au trecut-o in planul doi. Mai tarziu au aparut lehamintea, oboseala. Intrasem intre timp in  categoria numita middle class cu tot confortul si plictiseala aferente. Putea fi o alternativa pentru multi ani, poate pentru toata viata. Bine ca nu putem sta locului, si ne  gandim mereu la cum ar fi daca…

Cum ar fi daca n-as mai simti povara tuturor lucrurilor de care m-am inconjurat?

Daca lehamitea ma facea sa refuz orice contact cu relitatea socio-politica romaneasca, inrebarea “cum ar fi daca” sapa tot mai adanc.

Cum ar fi daca am vinde casa noastra mult-visata din complexul rezidential X, cum ar fi daca am marita-o pe Mini, la care tanjisem atatia ani si care devenise doar o masina obisnuita imediat ce a fost a mea, cum ar fi sa nu mai dam o gramada de bani unei scoli private de doi lei care nu ne invata copilul decat sa fie ipocrit ?

Cum ar fi sa traim ceea ce doar visam?

Am renuntat la tot, la mormane de haine si pantofi, la obiectele cumparate compulsiv, pe care nici macar nu mai aveam chef sa le scot din ambalaje, la casa, masina, asigurari, serviciu.

Ce era atat de complicat si apasator s-a transformat intr-un simplu cont bancar. Atat.

Va doresc sa traiti macar o data in viata senzatia asta de profunda libertate.

In ziua in care totul se limpezise scriam:

“Sunt doar eu.

Goală pe sub hainele astea neutre.

În metrou, la fel cu oricare(poate mă trădează încă pantofii).

Sunt doar eu

alunecând ca un peşte.

Eliberată, năucă, neliniştită.

Sunt buzunar plin cu lozuri

si bilet mototolit de o fată blondă,

frunză sau ploaie picurând peste ea.

Sunt pas obosit.

Sunt liniştea unuia care nu mai are ce pierde.”

Asa am plecat in lumea larga.

Dusi de intamplari, fara o destinatie clar stabilita, doar stiind ca exista un loc la malul unei mari.

Din aproape in aproape am ajuns unde trebuia, asistand la jocul hazardului, primind semne bizare (ar spune unii), pornind in miez de noapte spre necunoscut.

Am gasit locul si rostul si linistea acum cand nu mai avem decat lucrurile esentiale. 

Tyvärr verkar denna periodens sommarväder ha haft sin höjdpunkt i dag, nu blir det svalare med regn i helgen. Då passar det bra att jag går in på mitt nya abonnemang som jag har köpt. Det är på Word Vital Record, där jag köpt ett två års abonnemang för USA materialet, kostnad 50 dollar. Det är inte samma kvalité som hos Ancestry men det finns här också annat källmaterial, såsom tidningar och gamla Everton Genealogical Helper, Land Patent (ägare av gårdar "Homesteads") mm.

Läser när jag kommer hem vår avgående förbundsordförande Ted Rosvalls veckobrev på Rötter. Han verkar ge en känga till sådana som försöker sig på att leda släktforskningskurser utan att kunna allt om släktforskning, men vem kan det. Man blir aldrig fullärd, själv lär jag mig nya saker hela tiden.

Det är inte bara oerfarna släktforskare som kan var dåliga kursledare. Det är farligt att kunna för mycket för då ska man hinna med och säga så mycket till kursdeltagarna att ledaren går för fort fram och deltagarna inte hinner uppfatta allt. Detta för att hinna med att säga allt men det är inte alla gånger det bästa. Ibland kan det vara nyttigt att inte tala om allt för en kursdeltagare, det kan göra att de själva kan upptäcka nya saker, det gäller att sätta igång dem så att säga och trycka på knappen. En god pedagog med bra kunskaper i släktforskning och dess hjälpmedel är med andra ord den bästa kursledaren.

Chris and Jenny are so warm and genuine, and it showed throughout the day.  Listening to the readings and watching them during the ceremony, you couldn't help but see how much love and respect they have for each other.  This is definitely a couple that has what it takes to go the distance!

Thank you Chris & Jenny for allowing me to share your wedding day.  I'm posting a few of my favorites so far...enjoy!    

Och på söndag flyttar jag till Paris. Fick jobbet igår, och idag har jag sprungit runt som en galning och fixat alla papper som behövs. Jag kommer tydligen inte ens att vara skriven i Sverige längre utan kommer att stå som emigrerad. Har tusen saker att pyssla med nu veckan, och har dessutom precis upptäckt facebook, så håller på att försöka hitta alla gamla vänner, klasskamrater m,m.

Men nu ska jag återgå till mina göromål, ska packas, tvättas, organiseras och gud vet vad!

Min släkting Lars Augustsson i Lindstrom, Minnesota avled måndagen 2 juni 84 år. Han var sist i raden att emigrera av alla de i släkten som flyttade till Amerika. Lars bosatte sig i Minnesota, USA. Undertecknad var den i släkten som sist träffade honom i hans hem i Lindstrom sommaren 2007 på resan att hälsa på släkten. Ett stopp hos Lars Augustsson var då en måste.

Lars föddes 21 oktober 1923 i Stora Åby kvarn i Landa socken i Älvsborgs län och är med det tyvärr ingen Falbygdsemigrant, dvs kommer inte med på listan över emigranter från Falbydens socknar. Hans föräldrar var mjölnare och flyttade runt en hel del. Den sista kvarnen familjen bodde i och drev och som även hade ett litet sågverk var Norra Sniken i Hornborga socken. Lars var barn nr fem i syskonskaran av åtta. Då han hade två farbröder som emigrerade drömde han ofta som barn att även han skulle kunna ”go west to the big land”.

Lars började att arbeta som dräng bland socknens bönder. Efter en tid blev han snickarlärling och arbetade i Jönköping i några år. Lars emigrerade i början av 1950-talet till en farbror som drev en bifarm undanför Taylor Falls. Efter att ha lärt sig engelska, flyttade han till storstaden Minneapolis och fick arbete som snickare. Lars avancerade med åren till att vara förman på olika byggen. Efter pensioneringen bodde han i Taylor Falls i många år. Han var trogen svenskbygderna hela livet om än några avstickare ner till Arizona, där han under några vintrar väntade ut den hårda vintern i Minnesota. De sista bopålarna slog han ner i Lindstrom, mitt i svenskbygderna i Minnesota.

Lars gillade att sporta, i USA var han med och bildade en orienteringsklubb. Deltog i Vasalopp både i Sverige och USA (Mora, Minnesota).

Lars var med att flytta och renovera huset som nu är ”Nya Duvemåla”. Huset står vid stranden av Chisago Lake och inte långt ifrån Gladers Cemetery som Vilhelm Moberg hade som förebild när han skrev om Kristina och Karl-Oskars viloplats. I samband med att vår svenska kung och drottning var med i invigningen av huset 1996, höll han ett välkomsttal.

Lars var guide på bussar där svenskar var passagerare och som besökte svenskbygderna. ”Nya Duvemåla” var då på senare år ett av målen på dessa guideturer.

Lars blev för sina insatser att bevara det svenska och som svenskfödd utnämnd till årets svensk ”Swede of the Year” 1998 vid den årliga midsommarfesten i Minnehaha park i Minneapolis, Minnesota.

Lars var hemma flera gånger under åren, sista gången sommaren 2006. Eftersom han hade två länder som han kallade för hemlandet, hade han hemlängtan till det land som han hade lämnat. Längtade till Sverige när han var hemma i Minnesota och tvärs om när han var på besök hos sina syskon, syskonbarn, släkt och vänner i Sverige.

Närmast sörjande är fem syskon samt deras familjer.

Annelie Jonsson
Kusinbarnbarn i Falköping
Släkt- och emigrantforskare

Begravningen sker i Taylor Falls 18 juni, gravsättningen sker i samma grav som hans farbror Johan Augustsson.

Nja det är väl inte sant i mitt fall. Själv har jag varit upptagen att göra min sista examensuppgift. Det var att klippa ihop två kortfilmer som jag filmade för tre veckor sedan och lägga ut dessa på nätet. Sista inlämningsdag är i dag söndag. Men jag brukar försöka att klara av det innan sista dagen. Och tur var väl det i detta fallet eftersom efter ett klargörande fick jag göra om en del eftersom instruktionerna var lite vaga. Filmerna handlar om Anna-Lena Hultman och Konkordiahuset i Hössna. Kan säga att det är två reklamfilmer om henne och huset där nere. Kommer att på något sätt lägga ut dem för allmän beskådning. Behöver dock få godkännande av min lärare först på uppgiften.

Min första examensuppgift, den där om gravstenar i USA har jag inte fått något svar på än, det blir nästa vecka eftersom jag skrev och frågade om jag kunde lägga upp den engelska sidan men det ville hon inte förrän hon sagt sitt.

Det där med värmen ja, torka råder och med får man försöka vattna sina växter. Har egen brunn på lantstället och denna används i detta syfte. Men eftersom den inte är så djup får man inte vattna för länge och för mycket i taget. För att kolla att inte motorn bara går och går till ingen nytta sitter jag och passar bredvid. Har då med min bärbara dator ut i skuggan och jobba fram emigranter från Falbygden med hjälp av emigrantdatabaserna Emigranten och Emibas.

Det är det där grundarbetet som jag just nu håller på med, det som tar så mycket tid. Senare ska jag sitta vid min uppkopplade dator och plocka till mig Falbygdsemigranter. Har underlag att hitta ett par hundra.

Lars Augustsson F 21 oktober 1923 - D 2 juni 2008.

Lars föddes i Stora Åby kvarn i Landa socken i Älvsborgs län och är med det tyvärr ingen Falbygdsemigrant. Hans föräldrar var mjölnare och flyttade runt en hel del. Den sista kvarnen familjen bodde i var Norra Sniken i Hornborga socken.

Lars emigrerade i början av 1950-talet till sin farbröder som bodde i Taylor Falls. Eftersom han emigrerade i vuxen ålder hade han svårigheter med att lära sig engelska. I fjol när vi hälsade på pratade han med en blandning av svenska och engelska så våra värdar vi bodde hos just då hade svårigheter att hänga med vad hans sa.

Lars arbetade i USA som snickare och senare även som förman på olika byggen. Var hemma flera gånger under åren och tyckte väl att det var svårt att finna sig till rätta i det nya landet. Längtade till Sverige när han var hemma i Minnesota och vise versa. Gifte sig aldrig utan var en sökare hela livet. Han hade fyllt 85 år senare i höst.

The following are examples he cited from The New York Times:

"There is a lot of talk that Sen. Hilary Clinton is now fated..."

"There is a lot that Senators Clinton and Obama need to be talking about..."

And this is how he showed to concisely edit sentences and get rid of the "introductory there:"

"Some observers contend that Sen. Hilary Clinton..."

"Senators Clinton and Obama need to talk about..."

He also taught me something new: "a graduate doesn't graduate." The school graduates, therefore:

"...She was graduated from college last year."

"...Girls have been graduated at a higher rate."

And he featured something I learned from studying for one of my many AP Style quizzes in my journalism classes: emigrants leave their country for another, while immigrants have come to a country from their native land.

Note previous grammar tips from "The Writer's Art:" "Grammar tip: referent pronouns made easy."

Din punct de vedere legal,poti sa lucrezi ca self-employed ,dar pe de alta parte Biroul de Taxe si Impozite are legi foarte scary iar agentiile nu mai au curaj sa dea de lucru celor veniti de afara ,fie ei si legali in Anglia.Cand spun ''celor veniti de afara '' ma refer la romani si bulgari!

Am cumparat ziarele cu oferte de munca,(si sunt multe oferte),am completat formulare si am asteptat raspunsuri...de geaba...raspunsul este ''ne pare rau ,dar nu mai putem accepta self-employed person...''.La capatul rabdarilor,am reusit sa gasesc ceva,si apoi altceva...si uite asa am inceput sa ma descurc...

Profesorii incearca sa iti descoase copilu,doar-doar vor gasi ceva impotriva ta ,atat cat sa te deporteze-si este de ajuns sa afle ca sta copilul singur acasa cat tu esti la servici,sau sa auda ca esti vizitat des de prieteni romani,lucru care va fi interpretat ca stati mai multi in casa ...la Taxe aproape ca esti intrebat si cate role de hartie igienica folosesti...te duci la Job Centre sau Home Office (depinde cat de mare e orasul)pentru  interviul pentru obtinerea NINO,iar dupa o saptamana primesti scrisoare de la HM Revenue ca nu iti este permis sa soliciti ajutoare guvernamentale,si daca se repeta te vor deporta!Pentru mine a fost un adevarat soc pentru ca nu am solicitat nimic,insa am inteles foarte repede ca cei de la Home Office iti insceneaza tot ce se poate ca de,romanul este prost si nu stie sistemul!Ete ca nu le-a mers ,ca m-am sesizat la timp!Dar cu cati le-o fi mers?!

Dupa 7 luni de stat in Anglia am ajuns la concluzia ,ca desi tara asta nu a fost niciodata sub ocupatie comunista,se arata a fi mai rau! Argumente in aceasta privinta mi-au fost aduse si de cetateni englezi,englezii emigreaza iar noi ne intrebam de ce naiba pleaca fraierii din tara lor ,ca doar nu o duc mai rau decat noi in Romania ca sa isi paraseasca tara!Eh,acum stiu ...

Att dokumentera vad man gjort och hur är viktigt att göra vid hemsidemakning. Det gäller ju att skriva ned vad som gjorts och varför. Detta för att man vid ett senare tillfälle ska kunna jobba med hemsidan eller överlåta arbetet till någon annan. Nu erkänner jag att jag har varit dåligt på det förut men hoppas att det blir bättring i ämnet fram över.

Examinationsuppgiften finns nu ute på nätet på sin plats. Den heter US Gravestones. Fick göra om en del efter senaste handledningen men det är inget som syns utan har mer att göra att underlätta för utbyggnad. För vem vill sitta och uppdatera menyerna varenda gång på varje sida när någon sidan kommer till? Nu görs det i två styrsidor som är kopplade till alla de andra.

Webbplatsen är under uppbyggnad fortfarande, fler begravningsplatser kommer att tillkomma. Om det finns någon som vill bidra är detta välkommet. Om någon har information om gravstenarna, vilka som är begravda under osv, tar jag gärna emot informationen. För gravstensbilderna får då ett mervärde då det inte längre är bara en bild utan nu får vi veta vem person är och kanske dess släkt också.

Webbplatsen kommer också att finnas på engelska längre fram. Intresse finns i USA att se dokumentation om deras gravstenar. Konstigt att de inte själva har skött den biten utan att en utlänning måste åka dit och göra jobbet åt dem. Men nu är det som det är.

Le 17 mai prochain, participez à la journée internationale contre l'homophobie en pondant un billet sur la question. Vous pouvez vous inscrire auprès de Zed Blog, qui fera le pont entre tous les blogues participants.

Autre sujet, celui-là plus anecdotique, saviez-vous que le Texan George W. Bush est né dans un secteur états-unien fortement démocrate? Pour plus de détails, visitez l'ami Nicdou, émigrant québécois habitant à environ 300 mètres de la maison natale du présent président républicain.

Pour rester dans l'univers politique, Angry French Guy démontre ici avec brio les avantages économiques et culturels d'avoir bilinguisé Montréal avec la loi 101. Et on ose penser que ce gars-là fait du tort au français en écrivant en anglais et en discutant avec les anglophones...

Et, finalement, Michel Monette nous fait part de la « Lourde tendance vers plus d’inégalités au Canada », compte rendu d'une récente étude qui démontre que l'écart de revenu entre les riches et les pauvres se creuse, même si c'est moins grave que du côté états-unien. Aussi, « Mince consolation, la classe moyenne canadienne s’est globalement moins appauvrie que son équivalent aux États-Unis. »

Voilà!

Läser ett par enstaka högskolekurser som kommer väl till pass i min släktforskning. En av dessa är webbutveckling kurs A från högskolan i Skövde. Har nu lämnat i idéskissen till den webbplats som blir min examensuppgift. Webbplatsen görs i Adobe Dreamweaver och med CSS. En ganska invecklad sida men jag vill ha en webbplats som går att bygga ut och då vill det till att det finns en grund att stå på. Vi skulle minst ha fem sidor och det slår jag med råge.

Om ni har läst min resedagbok som skrevs i fjol när jag och min mamma reste i USA och träffade släkten passade vi även på att besöka en del begravningsplatser och tog en hel del kort på gravstenar. Dessa kort är vad som kommer att visas på webbplatsen. I början blir det inte så många kort eftersom jag mer koncentrerar mig på att göra sidan så att säga, men som jag skrev ovan blir sidan utbyggbar och fler kommer att läggas in allt eftersom. Det är ett fasa sjå att gå igenom alla de kort som togs.

Något som jag funderar att lägga till men som inte just nu är inplanerat är att om jag känner till personerna i fråga är att på något vis lägga till en liten släktutredning. Detta det enda som visas är ju att det är en svensk som ligger begravd och inget mer. Som vi alla vet så reste det ju en hel del svenskar över och vem som är vem är ju intressant att få ta del av.

unovsall.muxtape.com/

1

UNO.VS.ALL

2

www.myspace.com/unoandathans

Free DownLoad:

www.soundclick.com/uno_vs_all

     
Arms of the City of Norwich
Gules a Castle triple-towered and domed Argent in base a Lion passant guardant Or.

Norwich castle

Norwich Castle ( 52°37′43″N, 1°17′46″E) was built in 1067 when William the Conqueror (c.1027 - 1087) ordered its construction in order to have a fortification in the city of Norwich, England (William's only castle in East Anglia). Ninety-eight Saxon homes were demolished to make way for the castle. The original structure was a timber motte and bailey type housing standing on a natural rise in the land augmented by an artificial mound.

         Castelul din Norwich a fost construit in anul 1067,la porunca lui William Conchistadorul.Castelul din Norwich este singurul castel al lui William in Estul Angliei; pentru a putera fi construit acest castel,au fost daramate 98 de case Saxone.

In c. 1100 the motte was heightened, and the surrounding ditch deepened. The square keep was built on top of the motte c. 1120 to serve as a Royal Palace. The construction is Caen stone over a flint core. The Keep is c. 95 ft by 90 ft by c. 70 ft high, and is of the hall-keep type, entered at first floor level through an external structure, the Bigod Tower. Unusually for a utilitarian building of this period the exterior is decorated with blank arcading (Castle Rising is the only other comparable keep in this respect).

Emigration

De flesta av oss har släkt i Amerika eller som det egentligen ska heta USA. En del känner vi till då kontakten mellan det nya resp gamla landet aldrig klipps av, med andra har kontakten helt försvunnit, ofta när den utvandrande generationen avled en efter en.

När det gäller emigranternas utflyttning stå det oftast ”Amerika” plus årtalet som de
utvandrade i högra kanten av husförhörslängden. Man brukar räkna med att 1,3 miljoner svenskar emigrerade, de flesta till USA, men även andra länder var målet, Tyskland, Kanada, Ryssland eller Australien för att nämna några. Några kom tillbaka men de flesta blev kvar i sitt nya land.

CD hjälpmedel

Om du är osäker från vilket socken som din släkting emigrerade från finns det två hjälpmedel på CD att tillgå.

• Emibas utgiven av Sveriges Släktforskarförbund och uppgifterna är hämtade från kyrkoboksmaterialet, dvs husförhörs- och flyttningslängder.

• Emigranten Populär utgiven av Göteborgs-Emigranten. Uppgifterna här är hämtade från de poliskamrar som fanns i utvandringshamnarna. Det var lag på att utvandrarna skulle visa upp biljett till polisen som skrev ner detta i ett register.

De båda skivorna är ett komplement till varandra eftersom de inte har samma källor. Emigrant Populär är till nytta så till vida att här kan det stå till vilken destination som emigranten hade köpt biljetten till. Om det står New York har utvandraren endast köpt resan över atlanten, om det däremot står Rockford, IL är detta slutdestination för emigranten. Ofta kunde de resa till någon släkting som redan hade utvandrat.

Namnändringar

Då en del emigranter inte ville ha kontakt med det gamla landet eller helt enkelt inte var nöjda med sitt patronymikon (faderns förnamn + son eller dotter ex Johansdotter) som efternamn kunde detta bytas under resans gång. Ett exempel är syskonen Fredriksson som utvandrade från Sörby socken, de ändrade efternamnet till Hallgren i USA efter gården Hallabo. Eller som Karl Sanfrid Johansson från Karleby, som först bytte efternamn till Holmqvist när han utvandrade och väl i USA bytte han en gång till, denna gång till Charles Holmes. Men det behöver inte vara så uppenbara namnändringar och lätta att spåra. Döttrarna fick automatiskt -son namn när de emigrerade, ex Andersdotter blev Andersson.

Rymt till Amerika

USA höll/håller inte reda på sin befolkning i samma grad som svenska myndigheter gjorde/gör. Det var en av anledningar att emigrera och bosätta sig i ett annat land, man ville försvinna in i det nya landet. Orsakerna var många men en kunde vara att en dräng kunde göra en piga med barn och sedan inte ville gifta sig med henne. Någon annan gjorde något otyg och trodde sig veta att det var straffbart eller så hade personen redan suttit inne och rymde efter att ha avtjänat straffet. ”Rymt till Amerika” står det då i husförhörslängden.

Källor i USA

Om din emigrant emigrerade 1892-1924 finns en mycket bra USA-hemsida att tillgå. Detta då mellan dessa år var inresehamnen New York och Ellis Island. Ellis Island.org har lagt ut ankomstregistret så att det är sökbart på nätet. Lättast är att gå via EllisIsland.se, som är på svenska. Vid sökning, sök på flera kombinationer av din utvandrares efternamn, eftersom det oftast inte var en svensk som skrev ner namnet vid registreringen.

USA gjorde och gör folkräkningar, kallas för Census, vart 10:e år, med start 1790. Den som är mest intressantast för oss emigrantforskare 1890 förstördes dock i en brand. Det går ett ryckte om alla böcker inte brann upp men att någon tyckte att det var ingen idé att spara på resten så de hivades in i brasan också. Den senaste släppta versionen som allmänheten kan ta del av är 1930.

Mormonernas databaser

Ancestry.com, som ägs av mormonerna, är den bästa källan när det gäller online databaser, den finns numera även på svenska, då med adressen Ancestry.se.

Här finns de Census som är släppta för allmänheten tillgängliga och sökbara. Du kan även ladda hem bilder på Census på just din familj. Det finns en hel del databaser att söka i. För Minnesota, som många svenskar slog sig ner i, finns födda, vigda, skilsmässo- och dödsregister, ända in på 2000-talet. Den nyaste databasen är passansökningar, så om din släkting var hemma i Sverige senast 1925, sökte denne troligtvis pass, passansökningen kan du läsa här.

När det finns så här mycket material är det naturligtvis inte gratis att söka hos Ancestry. Ett årsabonnemang för access till allt material kostar ca 2000:-/år. Det får ställas i proportion vad tex ett år hos Genline kostar, som icke medlem i en släktforskarförening kostar det 1995:- och som medlem 1295:-. Personligen har jag mer nytta av abonnemanget i Ancestry än Genlines. Men så forskar jag mer i USA numera än i Sverige.

En systersida till Ancestry.com är Rootsweb.com. De har mycket gemensamt men också olikheter. De är ett bra komplement till varandra. Här kan du göra en sökning på det sk Social Security Death Index. I Sverige motsvarar det CDn Sveriges Dödskiva, men här är registret online, de första dödsnotiserna startar 1962 och uppdateras regelbundet med nya uppgifter. Tänk på att förr var det bara förvärvsarbetare som fick ett personnummer i USA, det medför att hemmafruar inte finns med i början av registret.

Min släkting jag hittat?

För att vara på den säkra sidan att det är just din släkting som du hittat i en databas, kan man skicka efter sk certificate t ex Certificate of Death som är originaldokument där du hittar information om den döda/döde. Här får du reda på fullständigt namn, födelse- och dödsdata, civilstånd, närmast anhörig, vilken kyrkogård den avlidna är begravd på samt dödsorsak.

Det kostar en del att skicka efter en kopia av certificatet. Varje kopia kostar 9 dollar att skicka efter, därtill tillkommer frakten. Hos Ancestry.com och Minnesota Historical Society kan detta göras online, eftersom du kan köpa via ditt betalkort.

Om du däremot vill skicka efter ansökningsformuläret som den sökande fyllde i vid registrering av SSI kostar det betydligt mer, 27 dollar.

Varje stat har sina arkiv

Tänk på att de USA-medborgare som letar efter sina rötter går också tillväga på samma sätt som vi som letar efter material i USA från distans. Bara för att de bor i USA har de inga förmåner att på ett lättare sätt få åtkomst av arkivmaterial. De måste ta sig till det arkiv som har det material som de söker efter.

Som min släkting i Dover, DE som ska leta efter familjemedlemmar på sin mormors sida. För att ta reda på de uppgifter hon behöver, måste hon ta sig till en specifik stad i Iowa där familjen bodde och leta fram familjemedlemmarna på microfilm och ta kopior av födelse, vigsel certificat, för att sedan kunna gå vidare i sin forskning.

In honor of St. Patrick's Day, I thought I'd conduct a little research into the Irish diaspora.  Nothing serious, of course, since I have more pressing (and unfortunately, less interesting) things to do.

If all Irish emigrants and their descendants are counted as part of the diaspora, the total Irish (or part-Irish) population living throughout the world consists of over 80 million people.  The Irish didn't suddenly start abandoning their homeland during the potato famine--they had been moving to other countries for centuries before that.  Much of the time, they were forced to leave by you-know-who and sent to places like Bermuda and Australia as prisoners or indentured servants.

There are Irish descendants everywhere.  In addition to making the short move to England and Scotland, Irish people settled all over Europe.  They also moved to the Carribbean, Canada, Argentina, Mexico and South Africa.  80% of the population of Newfoundland is of Irish descent.  Even Cuba had its share of Irish settlers--Che Guevara was half Irish.

Of course, the United States had a huge influx of Irish immigrants, especially during the mid-1800's.  I've always been ashamed of this chapter in American history because we treated the Irish worse than dogs.  Irish indentured servants were often physically abused and forced to work way past the time they were supposed to be set free.  Those who settled in New York or Boston ended up living in filthy tenements and working dangerous jobs for next to nothing.  Young men were often hoodwinked or forced into joining the Army right as they stepped off the boat.  They were immediately placed on the front lines (during The Civil War) as cannon fodder.  Some Irish immigrants settled in the mountains of Tennessee and West Virginia, where they became known as "hillbillies" and "rednecks." Irish immigrants flowed across our entire nation, from sea to shining sea.  They also helped build our nation:  our railroads, our canals, our roads, our National Parks.  The Irish were tough people; they were survivors and they, more than almost any other culture, left an indelible mark on American history. 

So, it is with great pride that I celebrate my Irish (along with Welsh, Cornish, Scottish, French, Martian and Wookie) heritage today.  I'm very pleased to say I've got Irish blood running through my veins!

In keeping with the readin' & writin' purpose of this blog, here's a poem I found at this site:

NO IRISH NEED APPLY. Written by JOHN F. POOLE, and sung,
with immense success, by the great Comic-Vocalist of the age,
TONY PASTOR.

I'm a dacint boy, just landed from the town of Ballyfad;
I want a situation: yis, I want it mighty bad.
I saw a place advartised. It's the thing for me, says I;
But the dirty spalpeen ended with: No Irish need apply.
Whoo! says I; but that's an insult -- though to get the place I'll try.
So, I wint to see the blaggar with: No Irish need apply.

I started off to find the house, I got it mighty soon;
There I found the ould chap saited: he was reading the TRIBUNE.
I tould him what I came for, whin he in a rage did fly:
No! says he, you are a Paddy, and no Irish need apply!
Thin I felt my dandher rising, and I'd like to black his eye--
To tell an Irish Gintleman: No Irish need apply!

I couldn't stand it longer: so, a hoult of him I took,
And I gave him such a welting as he'd get at Donnybrook.
He hollered: Millia murther! and to get away did try,
And swore he'd never write again: No Irish need apply.
He made a big apology; I bid him thin good-bye,
Saying: Whin next you want a bating, add: No Irish need apply!

Sure, I've heard that in America it always is the plan
That an Irishman is just as good as any other man;
A home and hospitality they never will deny
The stranger here, or ever say: No Irish need apply.
But some black sheep are in the flock: a dirty lot, say I;
A dacint man will never write: No Irish need apply!

Sure, Paddy's heart is in his hand, as all the world does know,
His praties and his whiskey he will share with friend or foe;
His door is always open to the stranger passing by;
He never thinks of saying: None but Irish may apply.
And, in Columbia's history, his name is ranking high;
Thin, the Divil take the knaves that write: No Irish need apply!

Ould Ireland on the battle-field a lasting fame has made;
We all have heard of Meagher's men, and Corcoran's brigade.
Though fools may flout and bigots rave, and fanatics may cry,
Yet when they want good fighting-men, the Irish may apply,
And when for freedom and the right they raise the battle-cry,
Then the Rebel ranks begin to think: No Irish need apply.

         (c)1862, H. DE MARSAN, Publisher,
         54 Chatham Street, New York.

Med anledning av den första nämnda dagen hade jag med artikel i Falköpings Tidning. Den blev inte så lång som det var tänkt från början och har skrivit om den ett par ggr. Det gällde att hålla sig till den policy som FT har eftersom några företagsnamn inte får vara med. Det var svårt eftersom de bästa webbplatserna drivs just som företag.

Ni som inte har tillgång till tidningen kan här läsa artikeln:

Släktforskning

Släktforskning är en världsomspännande hobby. För oss svenskar och andra intresserade av vårt kyrkoboksmaterial har det blivit lättare att forska nu när de är tillgängliga via Internet.

Kyrkoböckerna

Vi släktforskare har en unik material att ösa ur för oss, vårt kyrkoboksarkiv. 1686 ålades prästerna att upprätta födelse-, vigsel-, döds- och husförhörslängder (hfl). Inget annat land har en så lång period med folkbokföring som Sverige och de flesta är dessutom i bra skick.

I hfl är alla hushållets medlemmar noterade från ägaren husbonden, oftast en man, hustrun och deras barn. Pigor och drängar är också noterade här. De flyttade ofta från gård till gård och ströks då från den ena gården och flyttades över till en annan gårds sida i boken.

Via nätet

Släktforskningen har flyttat in på Internet. Du kan nu sitta framför din dator hemma och forska i kyrkoböckerna. Men det gäller att kunna grunderna i hur forska i källorna på rätt sätt. Lättast att lära sig är att gå kurs, via nätet eller ett studieförbund.

Släktforskningsprogram

Efter ett tag kan det bli ganska många personer att hålla reda, skaffa då ett sk släktforskningsprogram. Namnet är något missvisande för det släktforskar inte åt dig utan det är du som matar in uppgifter som du forskat fram. Programmet gör att du på ett lätt sätt kan hålla reda på familjemedlemmar och släktskap.

Emigration

Förr eller senare hittar du släktingar som emigrerade i din släktforskning. Med en del har kontakten mellan det nya resp gamla landet aldrig klippts av, med andra har kontakten helt försvunnit.

När det gäller emigranternas utflyttning stå det oftast ”Amerika” plus årtalet som de utvandrade i husförhörslängden. Ca 1,3 miljoner svenskar emigrerade 1821-1930, de flesta till USA, men även till andra länder som Tyskland, Kanada, Ryssland eller Australien. Några kom tillbaka men de flesta blev kvar i sitt nya land.

Namnändringar

En del emigranter inte ville ha kontakt med det gamla landet eller helt enkelt inte var nöjda med sitt patronymikon (faderns förnamn + son eller dotter ex Johansdotter) som efternamn och kunde byta ut det under resans gång eller i det nya landet. Som ex är syskonen Fredriksson som utvandrade från Sörby socken. I USA ändrade de efternamnet till Hallgren efter gården Hallabo. Eller som Karl Sanfrid Johansson från Karleby, som först bytte efternamn till Holmqvist i Sve och i USA bytte han namn en gång till, till Charles Holmes. Döttrar fick automatiskt ”sonnamn” när de emigrerade, ex Andersdotter blev Andersson.

Svenska CD-skivor

Svenska källor i emigrationsforskning, förutom originalhandlingar, är två cd-skivor: De komplimenterar varandra eftersom de inte har samma ursprungskällor. Det är uppgifter från kyrkoboksmaterialet, dvs hfl och flyttningslängder och från poliskamrar som fanns i utvandringshamnarna. I den sista finns uppgifter om till vilken destination som emigranten hade köpt biljetten till. Om New York, har utvandraren endast köpt resan över Atlanten, om Rockford, IL är detta slutdestination. Ofta kunde de resa till någon släkting som redan hade utvandrat.

I USA

Ellis Island i NY var 1892-1924 inresehamn för alla invandrare. Ankomstregistren finns sökbara på nätet. Annat som vi som letar efter släkt i USA kan använda oss av är: Efterlysningssidor o e-postlistor, där du kan göra efterlysningar och få svar. Databaser som ex Census (folkbokföring) 1790-1930, WW I Draft (mönstring), Social Security Death Index, (dödsregister). Varje delstat har i någon form online databas, t ex Minnesota som har födelse-, och dödsregister, Illinois har vigsel- och dödsregister osv. Varje county (ung som kommun) har en släktforskarförening, de flesta har en egen hemsida med material och hjälpsidor.

     Iata cateva teme abordate de cei doi lideri de partide in aceasta campanie:

1) Rajoy a propus ca in toata Spania sa existe o singura limba care sa se predea in sitemul de invatamant - limba spaniola. La ora actuala legislatia educationala permite ca fiecare regiune sa foloseasca limba sau dialectul ei in scoli. Aceasta propunere a Partidului Popular a creat nemultumiri in special in Catalunya, unde limba oficiala in toate formele de invatamant este catalana.

2) Polemica propusa de Zapatero a fost Biserica (ea este considerata, in general, una dintre institutiile care sustine Partidul Popular, chiar daca in Spania exista Partidul Socialist Crestin). In timpul conferinte in care presedintele guvernului vorbea pe aceasta tema, o doamna din sala striga:

- Sa i se interzica bisericii dreptul de a vota.

- Votul este divin, raspunde ironic secretarul general PSOE.

3) Ca replica la aceasta polemica Rajoy a vinit cu "problema emigrantiilor". El propune ca fiecare emigrant ce doreste sa vina in Spania sa semneze un contract prin care se angajeaza ca va invata limba spaniola, ca se va integra in societate, ca va plati impozite, se va supune legilor spaniole si va munci legal. (Perspectiva propusa de el este mult diferentiata de cea propusa de guvernul Prodi.)

     Un jurnalist, ce era invitat la emisiunea Mirada critica a atacat aceasta propune pe motiv ca nu este normal sa obligi pe cineva sa semeneze un astfel de contract. El dadea ca exemplu un invetitor strain japonez care vrea sa investeasca in Spania. In clipa in care il obligi sa semeneze un astfel de contract, fiind la randu-i strain, el poate sa plece.

4) Un grup format dintre cei mai cunoscuti artisti din Spania s-au unit si au facut un video clip muzical anti-PP. Dupa aparitia pe piata a piesei au tinut o conferinta de presa prin care indirect sustineau PSOE. In replica la acest videoclip Rajoy spune: "Artistii mei sunt aceia care se scola la ora 7 dimineata pentru a munci si care isi platesc impozitele", numindu-i in acelasi timp pe acesti artisti "milonarii socialisti".

5) O noua polemica propusa de PP este "infractorul minor".

6) Replica PSOE este o tema despre femei. Presedintele guvernului Spaniol a promis ca daca va castiga alegerile va crea 1milon de locuri de munca pentru femei si va face ca salarul unei femei sa fie egal cu al unui barbat daca presteaza aceeasi munca.

     Un analist politic spunea despre aceasta promisiune ca este o fantasma, deoarece guvernul nu are cum sa creeze atatea locuri de munca pentru femei in contextul in care majoritatea firmelor sunt private. Iar cat priveste salarizarea aici e problema angajatului si a angajatorului, problema in care guvernul federal nu prea are ce cauta, intrucat aici prevaleaza principiul negocierii directe.

Ai mei ies la pensie si se muta la Oradea, sa fie mai aproape de mine si de bunici. Vindem apartamentul din Bucuresti si cu asta ultima legatura stransa cu orasul copilariei se rupe. Nu mai am pe nimeni in Bucuresti in afara de cea mai buna prietena a mea: matusile, unchii si verisoara au plecat de acolo de ani de zile, acum pleaca si ai mei…

Vineri 18 Ianuarie 2008

Ziua plecarii spre Bucuresti cu obisnuita stare de neliniste, asteptare, nerabdare si de data aceasta si un sentiment nou dat de gandul ca pentru cativa ani buni nu voi mai face drumul acesta. E drumul de ramas-bun…
In taxiul care ma duce spre Keleti (Gara de Est a Budapestei) privesc pe geam luminile strazilor, fluxul masinilor, cladirile…si acum mai clar ca niciodata stiu ca eu deja aici sunt acasa, mi-am gasit locul; ma linisteste gandul ca dupa dumul la Bucuresti si in satul bunicilor eu aici ma voi intoarce sa-mi traiesc viata mai departe si deodata constientizez ca acest fapt va face ca despartirea de orasul natal sa fie mult mai usoara.

Ajung la gara ca de obicei cu 20 de minute inainte de plecarea trenului. Am timp suficient sa-mi cumpar ceva de mancare pentru drum. Trenul e deja tras la peron. Ma sui in vagonul de dormit in care am locul rezervat si ma instalez in compartiment. Desi e tren international nu arata prea bine: mobilierul compartimentului e uzat. Deschid usa micului dulap de deasupra masutei si constat ca nici urma de sapun sau prosop, iar cele doua suporturi pentru pahare sunt goale. Zambesc in sinea mea, pentru ca la viata mea am facut asa de multe drumuri asa lungi cu trenul ca deja sunt echipata: am tone de servetele la mine care pot fi folosite ca hartie igienica,prosop, servetel de masa etc, am micul meu sapun de drum, si o sticla de apa plata cu care la o adica ma voi spala pe dinti daca nici robinetul nu functioneaza. Nivelul meu de confort este la buna-vointa CFR+MAV, ii stiu prea bine ca sa m ia prin surpindere. Ma instalez comod, deschid laptopul si astept sa plece trenul. Deodata aud ca se suie un grup de patru tineri romani, care dupa ce constata ca au locuri in doua compartimente nealaturate se duc sa-l caute pe „sefu’” ca sa discute „treaba” cu el. Iar zambesc, pentru ca nu am auzit de mult expresiile astea si uitasem ca orice oficial cu oaresce mica autoritate e imediat ridicat la nivel de „sef”… Baietii rezolva problema si imediat urmatoarea intrebare adresata sefului e daca are bere. Raspunsul afirmativ primit nu se dovedeste suficient pentru ca vine urmatoarea intrebare pusa in obisnuitul stil de smecheras de Bucuresti: "Da’ sefu, e multa? ca suntem patru" si apoi se aude un ras complice, care vrea sa insemne: "noi suntem niste tari si ne trebuie cantitati practic infinite de bere".

Mai tarziu se urca inca doi domni din discutia carora prind franturi, nuante si tonalitati care altadata imi erau foarte cunoscute si probabil intr-o oarecare masura si eu vorbeam la fel cand inca traiam la Bucuresti:
- da dom’le…
- bai frate sa-mi vina sa…
- dar nu se poate dom’le asa ceva,( cu un accent puternic pe "poate" de suna aproape a „puoate”)
- pai treaba e asta, auzi?!

Si vorbitul rapid si tare, cu fiecare al doilea cuvant pronuntat apasat ca sa i se dea o mai mare semnificatie si tonul intrigat-suparat-enervat, pentru ca romanul se oftica din orice . Incerc sa fac un mic joc si sa fac abstractie de cuvinte ascultand doar „muzica” conversatiei, cam cum ar auzi un necunoscator de limba romana: suna ca si cum s-ar certa (cam cum auzim noi limba japoneza). Ciudat e ca chiar si atunci cand sunt de aceeasi parere discuta pe un ton de parca ar trebui sa-l convinga pe celalalt de un fapt pe care partenerul de conversatie il accepta din start. Tema conversatiei e usor de ghicit: ce bine e in "Vest" si ce rau e in Romania, da’ ce prosti si inculti sunt vestici chiar daca civilizati, si ce destepti sunt romanii nostri plecati acolo la studii sau la vreun”job” si guvernul si preturile si drumurile cu gropi si traficul… Romanul intrigat de propriul mediu…

Sambata 19 Ianuarie

Dupa 14 ore de mers ajung in sfarsit in Gara de Nord chiar inainte de ora sosirii afisata in mersul trenurilor. Parintii ma asteapta pe peron. Tata, inainte de a porni spre metrou, imi spune sa am grija de poseta si de geanta in care am laptopul:
- Stii ce spunea un diplomat care calatorise in Romania la sf. sec. XIX? Romania nu-i o tara, e o meserie - si asta e adevarat si azi.
Cu aceasta vorba de duh ne indreptam spre metrou. Constat „europenizarea” metroului bucurestean: plin de graffiti ca si cel din Budapesta. Mama imi spune insa ca „rama” nu e plina de graffiti… adica avem „rama curata si frumoasa”. Mic motiv de mandrie dar motiv. Coboram la Obor. Nimic schimbat: standurile de ziare exact in aceleasi locuri, ceasul din fata Bucurului la fel arata patru ore diferite pe cele patru laturi, comerciantii ambulanti cu sacose si marfa in mana sau pe brat se plimba prin multime si isi striga produsele: caciuli de blana, ciorapi grosi, telefoane mobile. Muzicalitate strigatelor repetate ale comerciantilor e si ea tot neschimbata de ani de zile si imi suna in urechi ca un refren prea bine cunoscut: „Aaavem caciuli, caciuli avem, caciuli ieftine!. Aaavem caciuli, caciuli ieftine, caciuli avem!”. Trotuarul a murdar din cauza urmelor zapezii topite si tata nu indrazneste sa traga geamantanul meu nou si frumos prin noroi; mai bine il cara. Pana la urma il conving sa-l puna jos si sa-l traga linistit pe roti, ca oricum ducem noroiul incasa cu incaltamintea, ce mai conteaza cele doua mici roti.

Dupa-amiaza ma intalnesc cu A. prietena mea din copilarie. Stabilim sa merg s-o iau de acasa de la Rosetti si de acolo mergem si ne plimbam prin centru. Echipata cu aparatul foto, hotarata fiind sa fac cat mai multe poze, ma indrept spre statia lui 66 din fata Bucurului. La trecerea de pietoni un alt fenomen bine-cunoscut: pietonilor bucuresteni culoarea semaforului le este complet indiferenta: lumea trece pe rosu nestingherita daca masinile sunt la o distanta de siguranta sau daca sunt suficient de multi pietoni ca sa intimideze soferii. Fiind zona Bucurului nu e greu sa se strnaga o mica multime la trecerea de pietoni in doar cateva minute. Zambesc si am o dilema de o secunda daca sa trec si eu pe rosu ca pe vremuri, sau raman totusi cu fraierii pe trotuar pana se face verde. Decid sa raman, macar mai am ocazia sa vad reactia soferi-pietoni. Nici o reactie: e un fapt normal si acceptat, la fel ca si masina care opreste cand se face verde exact pe mijlocul zebrei; am inteles ca e de fapt un fel de intelegere mutuala: voi treceti pe rosu, noi ne oprim pe zebra – la mica intelegere ca doar suntem conationali si respiram acelasi aer poluat ce dreaq…

Ma sui in 66 si ma postez aproape de geam ca sa vad ce mai pe traseul Obor-Rossetti, traseu pe care altadata il cunosteam ca-n palma. O gramada de magazine noi cu diferite nume ciudate, majoritatea in engleza, cam 20 de oficii bancare(!!!) numai pe Mosilor de la Obor la intersectia cu blvd. Carol I si cam de doua ori atatea case de schimb – adica, trag eu concluzia, bubuie dom’le economia dupa cum auzim si noi prin Ungaria, ca Ungaria stagneaza in timp ce Romania a luat avant si elan deoadata. Ca de ce ar trebui atatea banci si case de schimb daca nu sa miste sume enorme de bani?! Intreb si eu prefacut naiv (sper ca se vede/aude)…
Insa vad si vechiul restaurant Burebista, mai vad o coafura-frizerie cu inscriptia aceea veche de pe vremea copilariei mele, mai vad un magazin de „Confectii si tricotaje… la comanda”, Blanaria Popescu e si ea de ani de zile acolo. Au mai aparut Casinouri (sau nu stiu cum sa le numesc ca sa fiu p.c= Sali de joc???), Filatelia insa e tot acolo pe colt unde era cand m-a dus tata sa cumparam timbre pe vremea cand colectionarea timbrelor si a „surpizelor” cu masini din gumele de mestecat tinea in febra o intreaga generatie. In rest aceleasi blocuri gri…

O doamna in varsta cu sacose multe in brate la un moment isi face cruce; din coltul ochiului vad ca inca vreo trei persoane din troleibuz fac la fel… ma uit pe geam si imi amintesc ca intr-adevar e un gest absolut obisnuit la noi cand trecem pe langa o biserica. Uitasem de el…budapestanii nu-si fac cruce in mijloacele de transport in comun sau pe strada cand trec pe lnaga biserici…sau isi fac asa de rar ca eu nu am observat asta.

Trec pe langa mica straduta care duce spre scoala generala unde am invatat sa scriu si sa citesc (ma napadeste un nou val de nostalgie), apoi ajungem in statia unde coboram cand mergeam la cursuri, vad cinematograful „EUROPA” unde in anii de studentime nu am putut sa vad filmul Erin Brokovich pentru ca eram mai putin de 6 spectatori (nu inteleg de ce fix sase era numarul mistic…) si doamna de la ghiseu ne-a explicat ca in aceste conditii nu se ruleaza filmul…L-am vazut in anul urmator la Budapesta imprumutat de la o videoteca, n-am rams cu lipsuri doar cu amintirea unui moment ciudat...

66 face la dreapta pe bulevardul Carol I, ocazie cu care observ noile placute cu numele strazilor; surpiza placuta: sunt foarte chic aceste placute alb-verzi, si se protrivesc Bucurestiului; bun-venit in imaginea orasului meu natal, sper sa ramana mult timp nedeteriorate.
La un moment dat observ o placa mare de afisaj: Obor Towers. WTF???? Obor si Towers? cum doamne iarta-ma au ajuns aceste doua cuvinte sa fie alaturate? si cum de nu deranjeaza urechile nimanui??cum de nu se tavaleste toata lumea pe jos de ras: Obor (care la origini inseamna: piata de vite) si towers care sugereaza o cladire ultra-moderna??? Adica turnul pietei de vite sau cum??? en fin…Romania e tara unde totul e posibil, so zambesc intelegator in sinea mea si incerc sa-mi fortez memoria pentru a gasi ceva la fel de caraghios pe paleta imobiliara a Budapestei: nu neg o fi, dar nu-mi amintesc

In final ajung la Rossetti. Cobor, ma holbez bine in jur la cladirile pe care le vedeam zi de zi cand mergeam si veneam de la liceu si deodata simt ca-mi curg lacrimile. O iau repede in directia locuintei lui A. si incerc sa ma opresc din plans, insa amintirile sunt mai puternice si si mai puternic gandul ca lucrurile care au facut parte din viata mea atata amar de vreme, lucruri banale ca un drum cu 66-le vor disparea probabil de tot. Ajung la A., sun, imi deschide si ma prabusesc planagand in bratele ei; speriata ma intreaba ce am si ii spun primul lucru care-mi trece prin cap desi evident e mult mai mult decat atata:
- Plang ca n-o sa mai merg niciodata cu 66-le.
- Hai mai, fii serioasa cum sa plangi pentru asa ceva?! Iti fac un ceai si te linsitesti… sau daca vrei, uite vorbim cu primarul Budapestei sa faca o linie de troilebuz 66 acolo la voi…
Ma pufneste rasul si intr-adevar ma mai linistesc.

  Plecam la plimbare: Teatrul National, Piata Universitatii cu un fel de brad din sarme la mijloc (banui ca seara e frumos luminat), b-dul Magheru, cofetaria Scala unde primeam ecler sau savarina cand ieseam cu ai mei de la cinematograful Scala sau Patria, Sala Dalles unde mergeam macar o data pe saptamana in anii de liceu si apoi de facultate ca un fel de ritual ca macar sa vedem si sa fim in apropierea cartilor in limba franceza pe care nu ni le vom permite niodata, a dictionarelor Larousse si Le Petit Robert. Pana la urma la 16 ani am primit in final un Larousse de ziua mea si il am si acum; pana in ziua de azi face parte dintre cartile de cea mai mare valoare din biblioteca personala. Vad o gramada de carti, albume si poze vechi sau desene in carbon cu Bucurestiul de azi si de demult si ma cuprinde o pofta nebuna sa-mi cumpar un album cu orasul meu…Apoi ma gadesc ca totusi amintirile sunt mai vii si mai frumoase decat ar putea oricine sa prinda in album, unde oricum nu apar locurile „mele” ; in plus ar fi inca un gest mult prea de „turist coreean” cum ma acuza A., indeparatandu-se la 2m de mine ori de cate ori ma opresc sa fac cate o poza – i se parea ciudat sa fac poze in Bucuresti cu Bucurestiul…
Pe parcursul plimbarii am contatat cu placere ca foarte multe dintre cladirile in stil vechi din centru au fost renovate

 si ca un om care descopera pentru prima data un oras am observat acum si cladirile acoperite de griul timpului, care insa sunt frumoase…nu ca blocurile carora griul nu le da patina timpului, ci le ia putinul estetic pe care-l aveau cand erau noi…Poate ca Bucurestiul nu e frumos, recunosc…dar are frumusetile lui, sau mai degraba as spune ca e ca un barbat nu prea chipes, insa care are acel oaresce’, un charm aparte rezervat cunoscatorilor, celor care au rabdare sa-l descopere, celor care au puterea sa vada dincolo de partile urate…e ca in dragoste: nu poti iubi un om cu adevarat decat cu tot cu greselile lui. Merg mai departe: faptul ca nu poti trai impreuna cu cineva, nu inseamna ca nu va iubiti, ci ca aveti destine separate…nu m-as intoarce sa traiesc in Bucuresti, insa mi-e drag mon charmant Bucarest
La Dalles am cumparat doar niste vederi, apoi am mers mai departe si am intrat la Carturari,

unde ma astepta o atmosfera extrem de placuta. Simteam ca as fi putut sa raman ore intregi printre rafturile cu carti sau asezata cu o carte la una din mesele din cafeaneau librairei.

La un moment dat, tot povestind ajungem la Piata Amzei. Pustiu, nici picior de om duminica dupa-amiaza insa A. tot se duce la o distanta oarecare de mine cand fac o poza cu teatrul Creanga.

Apoi vedem un mic chiosc unde se dau merdenele! A. ma ia de mana si imi spune:
- Hai la merdenele!
A. stie foarte bine ca eu mereu mananc cantitati enorme de merdenele cand ajung prin tara, dat fiind ca ungurii habar n-au de aceasta minunatie gastronomica. A. cere doua merdenele fierbinti. In timp ce doamna ni le impacheteaza, din senin apare un personaj bizar, prost imbracat care pur si simplu o da pe A. la o parte. Surprinsa si neintelegand ce se intampla nu apucam sa reactionam , cand il auzim pe acest personaj debitand urmatoarele:
- Doamna, Mesteru’ e aici ca am o vorba cu el?
- Ce mester? intreaba doamna si ea surpinsa peste masura
- Spuneti-i sa vina incoace, stiu ce acolo in spate … am o vorba cu el
- Nu e nici un mester, si va rog sa va dati la o parte sa o servesc pe domnisoara.
- Da’ daca vine Mesteru’ spuneti-i… sa-i spuneti ca eu stiu ca in '77 a fost cutremur mare! si astea fiind spuse a intors spatele si a plecat.
A. e surpinsa de nebunia omului, in timp ce eu rad in hohote si ii spun ca nici cautand n-am fi putut sa dam peste o scena mai tipic bucuresteana: nebunul zdrentuit de la Piata Amzei care'l cauta pe "Mester" sa-i spuna de cutremurul din '77!
Masa de pranz am luat-o cu A. la Caru’ cu bere

, unde eu bautoare inraita de vin m-am simtit totusi obliogata sa beau un pahar de bere a casei si am mancat o tochitura – alta minunatie gastronomica de care imi era foarte dor. Am admis cu rusine ca in cei 20 de ani cat am trait in Bucuresti nu numai ca nu am fost niciodata la Caru’ cu bere, dar nici macar nu as fi putut spune cu exactitudine unde e…
Acasa am rugat-o pe mama sa-mi faca mamaliga. Nu ca la Budapesta nu as gasi malai sa-mi fac si acolo mamaliga, dar acolo nu-mi amintesc. In plus mamaliga oricum ar fi are alt gust daca e facuta de mama si mancata in bucataria apartamentului de bloc! Mamaliga e buna doar acasa in Romania:-)

Am luat-o apoi spre Palatul CEC-ului, Calea Victoriei, pasajul Valea Regilor

– iata un nume ce mi se pare forate bine gasit! Pasajul e curat, linistit, cu cafenele mici cu atmosfera placuta si de unde mirosul de cafea iese pana in micuta strada-pasaj. Daca as ramane mai mult timp, sigur as veni intr-o seara aici la una dintre cafenele.

Back in the eighteenth century when our country was founded, people could freely immigrate to the United States. In those days, people did not lock their residence doors and did invite strangers to say over. In the eighteenth century, nations fought wars with a degree of civility – there were understood rules. Today, the world has changed. If you haven’t noticed, we are no longer seeing nations fighting wars with civility. Non-nation entities actually declare war against nations and weapons of mass destruction may be in the hands of these non-nation entities. In addition, organized gangs exist across national boundaries.

Early in the twentieth century, the U.S. managed immigration fairly well. Even though we experienced heavy immigration from Europe, we managed to carefully screen each and every person – can you say Ellis Island? Oh yes, like today these immigrants came to this country because they were dirt poor and were seeking the bounty of the United States of America. Screening émigrés did not prevent those who wished to come to our country from coming here, provided they were reasonably healthy and not criminals. The only obstacles were emigration quotas and sponsorship rules.

Today, we have Muslim extremists wanting us dead, the international gang MS13, violent convicts fleeing their country, and the potential of international pandemics. Does it make sense now to abandon the screening of all émigrés? Does it make sense to abdicate the management of all our borders? Another most important and forgotten element of our immigration policy is making visas available. One of the drivers of this current torrent of illegal entry into our country is our failure to provide sufficient visa quotas to those who wish to emigrate to our country. Our leaders claim that we need low-wage unskilled people to do jobs Americans won’t do, yet they have done nothing to grant more work visas to this labor pool. They have not attempted to fix the bureaucratic maze required to enter this country legally. All we hear from our leaders is “We need a comprehensive solution to immigration.” What a load of crap! Large problems are fixed by breaking them down into smaller and more manageable issues. Cure the cause of a problem or suffer continuing recurrences of the problem.

What is an illegal alien? What is an undocumented alien? What is an immigrant? The law of the land enacted by Congress requires anyone entering our country for an extended stay to either be a citizen of the U.S. or to obtain permission to enter. Permission is granted in the form of an entry visa. Visas provide for categories of entry – you are here to work or you are here to reside. Residence visas are granted to spouses of citizens and sponsored émigrés by relatives. More minor categories exist as well. Work visas are granted to workers who are sponsored by employers. In the last 25 years, rules for work visas tended to more readily allow entry based on the level of worker skills. Doctors and engineers are more likely to receive a visa as their skills are in the national interest. Low skilled or non skilled workers have little chance of receiving a work visa. So, if you have a visa, you have a document. If you do not have a visa, you are undocumented. If you are in the country and do not have a valid visa for your status, you are undocumented and are here in violation of our laws – you are illegal.

An immigrant is a person who emigrates from another country to the U.S. for tourist, economic, relationship, or political reasons. We know that our country was built by immigrants and immigrants are good. Uncontrolled immigration can do damage to our economy, health safety, and security against crime and terrorism. The open border people look at the history of this country and believe that immigration is good and they are right, but they tend to ignore the damage caused by uncontrolled immigration – and they are wrong. Widespread disregard for our laws is anarchy. Twelve to twenty million undocumented – illegal entrants into our country is arguably anarchy. You be the judge.

We need to properly and adequately establish visa quotas, work skill requirement levels, and the infrastructure to investigate and process applications, issue visas, revoke visas and notify immigration enforcement of invalid visas. Without this step, we are aimless in our efforts to solve this problem of entry. We should take care of these issues concurrently with our efforts toward enforcement.

Kochi: The migration tendency of Keralites is showing a downward trend and it has remained almost stationery at 27.3 lakh since 2003. The number of Non resident Keralites per hundred households dropped from 39.7 to 36.2 during the same period while in over 75% of Kerala households there is not even a single member abroad. The results of the Migration Monitoring Studies (MMS) for the year 2007 have exposed this and many more startling facts.

The reasons attributed to this change in the immigration pattern are the opening up of the employment opportunities in the private sector and a booming economy among others.  The job scenario in the gulf region slowly lost its charm due to the stringent rules and regulations that gave preference to local job aspirants. The volatile situation in Iraq after ousting the Saddam regime is also pointed out as another reason for this downward plunge.

Today, United Arab Emirates has become the favorite destination of many job hunters while Saudi Arabia was pushed into the second slot. Many observers believe that the stringent Shariat laws and restriction on females have had a big role in the downslide of the popularity of Saudi Arabia as a haven for immigrants.

The migration, remittances, and employment patterns have undergone a sea change in the last few years. The study sponsored by the Department of Non-Resident Keralite Affairs, concludes that the era of substantial immigration trend seems to have vanished from the state of Kerala, once famous for its sprawling ‘gulf pockets”, which was the main driving force of the economy of this state. Whatever be the reasons for this change in the migratory pattern, it is sure this phenomenon would enliven the timeless adage of “home sweet home”!

1. Comentariu gasit in articolul publicat in pagina de web www.evz.ro/comment.php?artid=254574&commentid=31404  :

" In cacanada
gigi (g.....i@gigi.com), 2006-03-28 07:59:44
Da, in cacanada sunt multe legi privind copiii.

Nu ai voie sa-i inveti ca e bine sa mearga la scoala si sa nu ia droguri.
Daca le spui orice, vine un politai gras care a mincat multe gogosi numite donoughts si ti-i poate lua.

Cind copilul a ajuns sa stearga parbrize intre doua sedinte de droguri, pe sub niste poduri unde bate vintul rece, de a mai rau decit in crivatul sovietic, cacanada nu gaseste nici o solutie pentru a corecta problema.

Dupa ce copilul a implinit virsta majoratului, daca e cazul, un politai gras care a mincat multe gogosi il impusca fara sovaiala, si fara sa se teama de repercursiuni.
Ca doar nu e politai american."

2. In Blogu lu Peste am gasit un articol super in pagina de web www.runzu.com/blog/?p=219  :

" Chefurile de caCanada

M-am plictisit sa-mi caut de lucru si acum doar raspund la telefon cand ma suna ei. Ca atare, am fost sambata la chef. La un chef de romani. Chefurile de romani aici sunt promitatoare de la inceput. Cineva se muta in casa noua si scrie un mail (in engleza, logic, ca doar e chef de romani), pe care-l trimite tuturor din address book, cu mentiunea ‘trimiteti mai departe’ (tot in engleza).

Urmand indicatiile din mail am ajuns si noi la cheful de pomina, la etajul 18 al unui bloc de la marginea centrului. Acolo, chef tipic romanesc, cu asiatici, orient-mijlocisti, canadieni si ceva romani. Am baut ceva, am schimbat cateva vorbe cu lumea, apoi au inceput sa bage muzica romaneasca si toti in afara de orient-mijlocisti si romani au inceput sa o taie. Muzica romaneasca era de cea mai buna calitate si ultra-fresh. ‘Traiasca berea’ a avut bis, la fel si Zorba. Si niste romani beti, cam de varsta mea, urlau cat ii tineau plamanii si sareau in sus. In mintea mea cea bolnava speram sa se rupa podeaua. Dupa care a urmat muzica proaspata: Morandi. Fuck off. Totul asezonat cu “Hai Romania” si scuturat de steaguri.

Nimic rau in asta, dar:

Eu sunt un mic pionier al generatiei mele, printre primii ajunsi ‘de capul lor’ in Canada, crescuti si educati in Romania. Ceilalti cu varste cuprinse intre 20-25 de ani sunt veniti cu parintii in urma cu 10-15 ani. Si e trist, nu sunt nici canadieni si nici romani. Se cred romani, dar nu sunt. Si atunci de ce scuturi steaguri si urli “Hai Romania”, cand tu ai petrecut in viata ta mai putin timp in Romania decat in Canada?

In treacat am auzit o miniconversatie: “Vezi fularul ala de pe perete pe care scrie ‘Hai Romania’? Stii ce scrie pe spate? Scrie Bergenbier”. Problema e ca “Bergenbier” era pronuntat “Buergenbeer”, americaneste. Fuck off, bitch. Daca taceai, filosoafa ramaneai.

Am tot stat si m-am gandit dup-aia… Oamenii se distreaza si aici, dar in felul lor. Romanii sunt penibili, tocmai pentru ca nu stiu ce sunt. Cum poti sa faci un chef la care sa chemi lume necunoscuta doar pentru ca sunt romani? Si daca faci asta, de ce nu chemi DECAT romani? Bagi frumos o muzica mai pianissimo, ca sa poata vorbi lumea, sa socializeze, si apoi, discret, faci atmosfera. Astia s-au comportat ca si cand cheful lor ar fi unul pe care l-as face eu cu Mihi, Andrei, Blondu, Dronca, Junea, Biltiu, Emilia si prietenele ei, unde ne cunoastem toti si vrem doar sa ne imbatam, sa urlam si sa topaim. Dar nu era cazul.

Si cum spuneam, m-am gandit cum va fi viata noastra sociala odata ce ne vom stabili aici, permanent sau temporar. Sunt doua tipuri de romani in Canada, cei veniti cu parintii si care au o criza de identitate, si cei mai batrani decat noi. Multi din ultima categorie nu sunt asemenea noua, o mare majoritate pe care am intalnit-o fiind persoane fara o viata sociala prea stralucitoare in Romania, sau cu un alt stil. Ne vom adapta aici oare, vom VREA sa ne adaptam, sau va fi doar ceva temporar?

Nu stiu, dar tocmai mi-a revenit cheful de cautat de lucru."

3. Am gasit si urmatorul comentariu via CALUGARUL din usa :

" 2007-11-12 15:52

Ce ştii matale ! În Cacanada a dat frigul. A îngheţat şi pişatul cerbului în aer ! Nu mai zboară o muscă. Cacanada a intrat la hibernare. Şi nici nu prea mai are căutare în lume. Cred că la anu or să ceară sa devină al 52-lea stat American că s-au cam săturat de Anglia ! Prea le curg balele cînd se uită peste gard la Bush ! dar, dintre toţi cacanadienii, cel mai bine o duc româncele cacanadience. Astea n-au treabă cu frigul de-acolo că E focoase !"

Iata-ma inapoi la Toronto dupa o incursiune de o saptamana  in Dominicana. Vremea a fost minunata , intre 35 si 40C in fiecare zi dar tot restul a fost o mare dezamagire. De ce? Pai e simplu ...deoarece cacanidienii care se preteaza sa plece in Caraibe se multumesc cu foarte putin si atunci li se serveste aproape peste tot o mancare invechita si plina de toxine. Inainte sa iau biletele astea nenorocite ( de cinci stele!) m-am uitat pe TripAdvisor si am gasit cam 90% relatari ( facute de canadieni) de bine si excelent despre mancare in resortul respectiv si numai 10% criticau asa cum ma plang eu acum ( majoritatea nemultumitilor erau din Europa).

De acum in decembrie-ianuarie plec cu bilete de avion individuale sa vad Chile-Lima-Matchu Pitchu- etc.

Nu ma mai prind pe mine Caraibele la all inclusive nici macar la Atlantis in Bahamas. E adevarat ca l-am vazut acolo pe Tom Jones acum 2 revelioane dar inteleg ca oricum acum l-a adus si Vanghelie la revelionul pensionarilor de la Romexpo