Parmi ces nouveaux venus, Wot Rocket, qui exploite la solution prao, m’a rappelé un engin du siècle dernier !

Un engin qui a fait les beaux jours de la défunte semaine de vitesse de Brest.

Je ne sais pas ce que Wot Rocket, sera capable de faire…en tout cas il y a plus de 20 ans «Défi», (qui s’appelait au départ EDF-GDF puis VVT), avait déjà tous les éléments qui caractérisent Wot Rocket : voile épaisse, nacelle fermée, bras caréné, foils…

C’était même avant la naissance du tripode Australien Yellow Pages Endeavour (1991), grand frère de Macquarie Innovations.Voiles & Voiliers N°195 mai 1987

[caption id="attachment_217" align="aligncenter" width="256" caption="Voiles & Voiliers N°195 mai 1987"][/caption]

Démarré en décembre 1983 et terminé 1986 «Défi» a été conçu par Paul Lucas, Bernard Sterninou, Jean Pierre Desgardin et Serge Pennec. Superbement bien construit par la section composites du Lycée technique Kerichen de Brest, Défi avait lors de son lancement les caractéristiques suivantes : longueur 11 m, largeur 10m, surface voile épaisse 26m², poids 280 kg.

En comparaison Wot Rocket a les «mensurations» suivantes (un bateau c'est féminin en anglais !) : longueur 9m, largeur 6.5m, poids 450 kg.

Alors Wot Rocket très lourd ou Défi trop léger ? L’avenir nous le dira peut être …

Avec sa coque centrale, mariage de la poutre et de deux flotteurs, Défi pourrait se classer dans la catégorie des tripodes (ce qui ruine complètement ma comparaison Défi – Wot Rocket !).

Comme beaucoup d’engins, Défi connaîtra son lot d’avaries et de modifications.

La voilure épaisse fit place à un mat aile associé à une voile conventionnelle, sûrement plus facile à maîtriser : difficile lors des accélérations, de voire le fasseyement d’une voile épaisse !

Modification de la nacelle qui devint moins futuriste mais qui permettait au pilote de mieux voir le plan d’eau : essuie-glaces prévus sur Wot Rocket ?

La partie immergée de cette nacelle prit la forme des carènes d’hydravions afin, je suppose, de rendre les atterrissages moins violents : en 2007 l’Hydroptère fit de même en changeant ses flotteurs.

Défi a participé à de nombreuses semaines de vitesses mais a toujours été handicapé par son architecture qui l’empêchait de revenir au point de départ pas ses propres moyens (idem pour Wot Rocket, Sailrocket…). Ceci limitait le nombre de runs, la maîtrise du canot et les chances de faire de bons résultats. Défi n’était pas non plus favorisé par le plan d’eau souvent agité de Brest. Sans oublier les soucis mécanique (casse bras, gréement).

Je perds la trace de bel oiseau en 1992.

Si Défi n’a pas laissé son empreinte en terme de vitesse sur 500m (capable de très belle accélération, il finissait rarement ses runs au même rythme), il a marqué par son esthétique futuriste les accros de vitesse des années 80/90 !

Una de las cosas que me gustaría hacer es puenting. Aunque la mayoría de mis amigos no piensa igual. Si alguno de vosotros cree que es una buena idea, allá vamos.

Por ahora me quedo con este puente hecho de tablas de madera y el tronco de un arbol. Es una de las obras de ingenieria de los hortelanos de la zona junto al rio Margañan a su paso por Macotera.

Más info:

Comprar actividad puenting

Que es el puenting?

]]> http://foils.wordpress.com/?p=145 Mon, 12 May 2008 09:18:45 +0000 Dr. Goulu http://foils.wordpress.com/?p=145 Un petit article dans "Var matin" nous rassure sur le projet AWR d'Hugues de Turckheim, Gérard Navarin et Sébastien Schmidt : ça avance. Des travaux sur la cavitation sont en cours dans les écoles d'ingénieurs suisses et à l'Institut de recherches de l'école navale de Brest, qui dispose d'un précieux tunnel de cavitation.

Cet ambitieux projet, qui vise non seulement 100km/h sur l'eau (54 noeuds) mais aussi les records sur terre et sur glace, avance donc pour l'instant surtout dans les labos et il ne faut espérer voir naviguer une version "grandeur" de la maquette ce-dessus que dès 2010.

En attendant, on continuera à glaner de petites infos de-ci de-là.

]]> http://cajsastina.wordpress.com/?p=8 Fri, 09 May 2008 11:00:00 +0000 cajsastina http://cajsastina.wordpress.com/?p=8 Idag är det alltså sista dagen på mammas jobb. Dagen är inte riktigt slut än, men jag kommer att få sluta om bara några timmar, och nu kommer det inte hända så jättemycket mer, så jag kan skriva om min vecka redan nu. Idag är det jättevarmt ute, så jag har varit på rätt bra humör. När jag kom hit imorse så stod det först på mitt schema att jag skulle vara i Dag Hammarskölds bibliotek och göra närlån, men DH öppnar inte förrän vid tiotiden, och då var klockan runt nio. Så jag hjälpte Birgitta att ställa upp böcker i Juridiska Biblioteket, vilket var ganska svårt. Jag har enklare för att sätta upp böcker i DH än i Juridiska konstigt nog. Det tog inte så lång tid, och direkt efter det gick vi och fikade.

Efter fikat skulle jag ju ha varit i DH, men där fanns ingenting som jag kunde göra, så jag fortsatte med alla EU-böcker, som jag höll på med igår, men som jag inte hann klart med. Nu är jag alldeles strax klar med dem, och passar på att samdigt skriva lite här.
Efter att jag gjort det här så blir det nog lunch, och sen får vi se om det finns något som jag kan göra.

Den här veckan har varit roligare än vad jag förväntat mig, och jag tror att många tycker att det verkar tråkigt att praoa på ett bibliotek. Men jag har faktiskt fått göra saker som har varit kul. Roligast har nog varit när jag var med Loa en stor del av tisdagen. Då hade jag jättekul! Och så har jag tyckt att det har varit roligt att sitta i Dag Hammarskölds bibliotek. När jag var liten låtsades jag alltid att jag hade ett bibliotek, med en sån där streckkodsläsare, och så satt jag och låtsades pipa på böcker, och nu flera år senare har jag faktiskt fått göra det! Så det har varit roligt.
Jobbigast har nog varit det här med att kunna ställa tillbaka böcker i hyllorna. Till slut gick det väl någorlunda bra, men det är ingenting som jag tycker är jätteroligt heller.
Jag har fått en ganska ny syn på allt jobb, för det är mer arbete än vad jag trott det har varit. Jag har själv känt hur trött jag har varit när jag kommit hem efter allt spring hit och dit, och så gör de som jobbar här trippelt så mycket mer än vad jag fått göra!
Jag har också alltid trott att bibliotekarier bara sitter vid en disk och piper på böcker, men det är ju mycket mer än så!
Jag har fått träffa många nya människor, och det tycker jag är roligt, och alla har varit trevliga. Bibliotekarie är ingenting som jag skulle vilja bli, men jag är ändå glad att jag praoade här, så att jag i alla fall vet hur det går till och hur det är, och fått se alla studenter som pluggar här.
Är det något som jag kommer sakna så är det nog deras kaffe!

Sen åt jag lunch, och det var gott. Hade inte fått i mig så mycket att äta innan det, så jag hade varit ganska trött och dessutom börjar jag bli förkyld, så det gjorde att jag varit ännu tröttare.
Jag satt på balkongen en stund efter maten, för det har varit hur varmt som helst idag! Riktigt vår väder, och nästan sommarväder. Till slut blev det för varmt att sitta där, så jag gick in igen och då skulle jag också vara med Varg en stund och han skulle visa mig lite om datorer. Först fick jag se hur datorn ser ut inuti, och det var lite kul. Sen installerade vi, eller jag, ett program på mammas dator, och efter det gick vi till Dag Hammarskölds bibliotek och jag fick se hur det fungerade med talböcker.

Nu har jag precis fikat igen, och ska precis ner på stan en stund med min syster. Hejdå!

Sedan var det dags för lunch, och det var gott. Efteråt skulle jag egentligen direkt på diös med Loa, men Margareta frågade om jag ville följa med och hämta en bok i en gammal byggnad vid domkyrkan. Det är alltid roligt med gamla hus, så jag följde med henne och hämtade boken innan jag hjälpte Loa med att föra böcker till huset mittemot Juridiska Biblioteket. Där fanns massvis med böcker, och det var ganska svårt att ställa tillbaka de böckerna som skulle vara där, med alla siffror och namn.
Efter att ha gjort det ett tag, så gick vi tillbaka och hälsade på Pelle. Det var trevligt, och lite senare blev vi också bjudna på fika. Fast jag hade fått i mig så mycket lunch, och jag hade redan druckit två koppar kaffe, så det blev ingen fika för min del, men lika trevligt var det ändå.

Så nu efter allt spring i olika trappor, och allt jag fått göra idag så ska det bli rätt skönt att få komma hem.
Men såklart ser jag fram emot imorgon, hejdå!  

Efter att jag fått gå runt i biblioteket med min mamma och sett de olika biblioteken, m.m., så gick vi och fikade en stund. Eftersom jag varit ganska trött på morgonen så drack jag en kopp kaffe med mjölk, och åt en smörgås och en kaka. Man kände sig en aning piggare efteråt kan jag säga! När man faktiskt är här och ska lära sig om arbetslivet så vill man ju inte vara något annat än intresserad, och man vill inte stå och gäspa när någon försöker förklara något, (fast jag råkade nog gäspa några gånger, men försökte hålla mig). I alla fall, efter fikastunden så skulle mamma sitta i disken precis vid ingången, dit folk kommer och ber om hjälp, osv. Vi satt där i hela två och en halvtimme, men jag måste säga att tiden bara rann iväg, och det var ganska trevligt att sitta där och lära sig hur saker och ting går till där bakom disken, (det har jag faktiskt alltid undrat).

Efter de timmarna vid disken så gick vi upp och åt lunch, potatisgratäng med kött och vitlökssås, mums! Det var riktigt gott, och satt bra med lite mat.
Vi satte oss sedan på balkongen, där solen lyste och det var hur varmt som helst! Balkongen är jättehögt upp, så lite skraj blev jag med tanke på min höjdskräck. Men som tur är så är det så mycket höga hus emellan, så man ser inte precis rakt ner till marken.
Efter ett tag blev det för varmt för mig att sitta med mina mörka jeans i solen, och min svarta bolero, så vi gick in igen, och dessutom är jag ju här för att lära mig hur man jobbar och inte för att sola!

Vi gick då till Loa, som är ansvarig för all post, osv, och som dessutom är som bibliotekets "vaktmästare". Han hade lite uppgifter till mig, som att sortera tidningar (tidsskrifter) och någon bok, och sätta stämplar på dem. Så jag satt i mammas arbetsrum och gick igenom en hel hög med tidningar. Det var ganska kul måste jag säga, för jag har alltid gillat att stämpla saker, och liknande.
När jag sedan hade sett till att allt var stämplat och klart, så visade mamma mig hur man ser till att registreringen på datorn för alla de här tidningarna är korrekta. Vissa tidningar hade då registreringar som inte var rätt, som jag då fick ändra.
I början var det ganska svårt, för det var väldigt mycket text på skärmen och så, men efter ett ganska kort tag så lärde jag mig det ganska bra faktiskt.

Sedan var det dags för att lägga dessa tidningar, eller tidsskrifter, i källaren, där det finns ett ganska så stort bibliotek. Där gäller det att lägga allting i ordning, och det är nog det svåraste med det jag lärt mig idag, tycker jag. Jag kan alfabetet utantill, men det blir verkligen för mycket för min lilla hjärna när det kommer till det man ska göra! För det första så måste tidsskrifterna ligga i alfabetisk ordning, och sedan i alfabetisk ordning när man väl hittat rätt bokstav. Det är också ganska svårt att hitta rätt hylla, och rätt bokstav när det är så proppfullt med böcker! Så är det ju i för sig på alla bibliotek, men för någon som aldrig gjort det är det en utmaning! Men efter att jag gjort det några gånger så ska det nog gå bra tror jag.

Efter att vi varit nere i källaren och sett till att allt kommit på sin plats, så var det dags för fika igen! När jag tänker efter, så känns det mest som att vi fikat i stort sett hela dagen! Men man måste få i sig något för att sen orka arbeta vidare, så är det ju.
Så jag drack en till kopp kaffe, men denna gång en kaffe latte! Mums! De har en maskin med jättemånga olika kaffesorter, allt från svart kaffe till cappuccino. Alltså kommer det bli mycket drickande för min del.

Och nu sitter jag här, och bloggar om den första dagen i min prao. Jag tror att resten av veckan kommer bli jättebra. Jag trivs, och får lära mig nya saker hela tiden. Det jobbigaste kommer nog vara just det här med att ställa upp böcker i hyllorna, men that's life! Allting kan inte vara enkelt.

Jag hoppas att morgondagen bjuder på lika fint väder, och lika roliga saker jag får göra och lära mig!

Inte ens biblioteken som ändå är skattefinansierade vill erbjuda ungdomar en möjlighet att prova på att "jobba" en vecka.
Som inflyttad i storstan med typ noll kontakter så kan jag inte hjälpa henne heller - utom att få vara på mitt jobb på dagis dårå.. Men där var hon ju förra praoperioden i åttan när hon inte heller fick tag på nån plats nånstans.

Kan nästan tycka att det är dags att skrota praon då ungdomarna bara får nobben överallt.
Alla min dotter känner till i skolan som hittat en plats ska vara på mammas eller pappas jobb eller hos nån bekant till familjen.. Kontakter som gäller alltså.. *suck*

Today was a pretty funny day actually, apart from having to hang out with our last swedish teacher. She's... in some way so cold against me. I notice her voice changing directly when she speaks to me, to this monotone and, in some way, angry voice. To be honest, the swedish teacher we have currently is much funnier.

I feel that there's a lot of invisible wars going on around here... just today I noticed a building... (where you put cars under a shelter of sorts... I don't know the name. >:D) ... where somebody had written something with a marker, I couldn't get a better look as I hurried to get home. xD; Well, then, under it was written with huge letters and obviously another marker "I COULDN'T CARE LESS!" in swedish. I suspect it's some female teenagers around here as they usually start these "friend war epidemics". The friends split up in groups and
never hang out with others... then they come up with weird excuses to fight.
They must've done it in the dark as well, as you can get big fines for scribbling on things you don't own. D:< I'm playing a detective all of a sudden...

Well, as something positive...

I really fit in the "retarded in humor, bullied in upper secondary school" group. x'D Well, at least I'm scared of it... let there me more humorous people like me, you and everyone else! No bean bags! Only pure happiness! Laugh at everything, in a good way... x'D

Potato poo buns!

Yeah, so sucky, but it brought me joy!

Oh joy!

(As a sidenote for my own memories in my blog... I met the adorable kindergarten children again, which I met during my workpractice there! x'D They're so kind and understanding... :'D)

On Monday, after school, I visited an another Asperger school as well. It was okay... it's closer than the one that I first liked but... I dislike the thing that they have a lot of PE. I hate PE, I've hated it since I was small! All these group activities, being left out of pairs and such things. I dislike many things... but this is one of my biggest. The school only has one hour a week of art... as it isn't esthetic's, they don't have it at all. It's just reading to later on to get into higher schools. Ugh... well, I'm positive at starting there as others really go there. Then I'll be the one of the two girls in that school, the others are boys. One thing I forgot to mention is that there's two weeks of practical job experience, every term. Am I going to survive, mentally?

Thanks for the kind comments on my blog, one day I was really happy to see that I've got many comments from dear people! :'D

Yesterday I was watching some random video with this song "Chocolate Rain". <Brrr...> I didn't enjoy it.

Youtube... click! D:

You enjoy. Have fun.

There's been a lot of talking about old classic Disney movies in our class... I'm happy to see my class so enthralled about that. I love Disney movies as well... one with the room next to me laughs really hard at that. You know who I mean. Pokemon and Digimon were hot topics as well... which one do you think is better? That was one of the questions. To be honest... I like Digimon more. The story is x 1000 better. It feels almost like Digimon has disappeared, no younger children even know what that is. It's great to see older people liking things pointed at a younger audience. It's weird that someone even created these "age groups".

NICK! I received your letter on Monday! Thanks so much for the stuff! Some worth mentioning is the sexy real bill, the nice postcard of the Gasometro (that picture is taken by Nick ;P)... and let's not forget the awesome candy paper! 8D

Well, I can't do anything else than laugh at the comical situation at school... our schoolmate, Anton, has a scratch on his chin. Stina and Maija are really interested in what has really happened, because he doesn't tell them... he just comes with some really sick things as excuses. Still, they are trying to bribe him constantly with... <tam ta taa> chocolate! 8D Good luck on acquiring your goal!

Oh yeah... one thing... anyone remember Ren and Stimpy from their childhood? The sick chihuahua and the (gay, in my opinion) cat. Well, I decided to take a trip in to the nostalgia in the early years of youth... they've changed a lot! x'D First they were all innocent and pointed towards children... (I didn't like them back then either, I saw them as a LOOOOONG commercial in the mass of all fun. Gray, boring... etc.) ... now, ladies and gentlemen, they are this!

Feel the buttchin splat...

In your face! Dx

Ahí va la primera retahíla de capturas. La colección se llama 'Praos y muros' (horizontal):
[gallery]

Jag har ju ingen större koll vad en seriemördare gör och vad som driver en sådan, så jag tog helt sonika och slog upp dem i telefonkatalogen, ringde kansliet och hörde mig för om en mentor. De hade bara en ledig, Albert Fish, men han var tyvärr avrättad. Kunde jag kanske höra av mig om någon vecka eller så frågade de? De hade nämligen hört att Dexter setts utanför Konsum i Kurravaara.

Det ville jag inte. Vänta alltså. Som ni vet har jag lite problem med att vänta en enda sekund så min första impuls var att jag borde starta eget för jag vet ju att marknadsunderlaget finns. Media brukar ju propsa på minst ett saftigt seriemord under sommaren. Det borde jag klara mig på. Men sen kom jag fram till att jag skulle smyga igång verksamheten i stället och skickade efter ansökningsblanketter om seriemördarjobb för Luleå Kommun.

Jag fick svar med vändande post. De godtog min ansökan och nu har jag alltså fått PRAO-plats på kommunen som mördarsnigel.
Jag vet inte, men jag känner mig besviken. Jag vete fasen om dem kanske missuppfattade min ansökan? Jag menar, för det första sökte jag faktiskt inte PRAO-plats utan ett arbete.

Nåja, jag ska inte gnälla om det, nu har jag ändå fått ett sannolikt motiv för mina seriemord och min rättvisa ska komma att segra. Albert Fish, vilken kansliet bokat upp som min handledare, ska bli stolt över mig. Det lovar jag honom. Och jag lovar också att jag inte ska kopiera hans nesligheter. Därför struntar jag i att göra efterforskningar över hans arbete som seriemördare, annars kanske jag blir påverkad, som nån annan copycat.

Man vill ju skapa sina egna rubriker.

Dagen innan julafton började jag på min nya spännande PRAO plats - som Sockerberoende på Sockerbolaget. Kanske konstig tidpunkt att PRAO :a tänker ni? Det tyckte jag med först, men jag är inte den som protesterar som ni vet. Särskilt inte då jag såg framför mig hur hur oerhört sexig jag skulle te mig i min PRAO-uniform som de skickade mig att arbetspraktisera i; Den mest underbara negligé i babyrosa chiffong med där tillhörande fjäderboa och ett par urtjusiga matchande svandunstofflor.

Det enda jag behövde göra på min PRAO var att trycka i mig drygt tre kilo godis före trettonhelgen var över. Och det gjorde jag utan några som helst problem redan före nyårsaftons kväll. De sista pralinerna mumsade jag liderligt i mig på frukostmackorna på nyårsdagens morgon och slickade koncentrerat i mig chokladsmulresterna ur Alladinaskens alla vrår tills kartongen skavde sönder tungan. Sedan skrev jag som överenskommet var min rapport till Sockerfabriken, där jag på en skala fick 112 av 10 möjliga poäng som sockerberoende. Jag behövde som tur var inte redogöra för den (numera hemliga) mängd bullar, kakor och söt choklad & pomeransglögg jag varvade allt detta godis med, bara för att det är så ljuvligt lyxigt med ett liv bland soffkuddar som sockerberoende pralinälskare i mina vackra, luftiga, rosa svandunstofflor.

Dagen därpå, den 2 januari gjorde jag myteri, vägrade PRAOA som sockerberoende en endaste minut till. Trettonhelg eller inte i faggorna, jag gav mig själv sockerförbud med omedelbar verkan och slängde allt godis som fanns kvar. Idag är jag inne på den tredje sockerfria dagen. Men jag behåller för säkerhets skull uniformen om jag råkar ta mig ett återfall.

Tant Rasch - söt ändå!

****

".. Problemet är att vanlig mjölkchoklad kan ätas i mängder och ger massor av energi. En 100-grams chokladkaka kan ge 20-25 % av det totala energibehovet under en dag. Därför är choklad en fara, speciellt som den innehåller kemiska ämne som skapar ett beroende, och det blir lätt en vana att äta en kaka om dagen." Läs mer om detta på Toppform

La cabine biplace abrite un barreur+règleur de voile (Sean Langman, ancien champion du monde de 18 pieds, australien, of course...) et un équiper régleur de foils (Martin ‘Tacka’ Thompson)

Le team est financé par Graeme Wood, l'entrepreneur internet qui a créé WotIf.com , dont le logo orne l'aile.

Les informations disponibles sont peu claires et les photos inexistantes, mais il semblerait bien que Wot Rocket ait fait le choix de foils supercavitants, comme SailRocket, mais apparemment avec des possibilités supplémentaires, comme l'indique cette phrase traduite d'ici :

"le concept supportant l'approche Wot Rocket est d'induire la supercavitation à basse vitesse, ou le contrôle peut être maintenu (?), et, de là, accélérer vers les hautes vitesses. Andy Dovell (ingénieur naval) indique qu'ils ont la possibilité d'injecter du gaz à l'avant des foils pour induire la cavitation mais, dit-il, 'je ne pense pas que nous en aurons besoin, car la conception des foils est telle que nous devrions pouvoir travailler sur une serie de gammes de vitesses.".

Inutile de dire que nous allons suivre ça de très près dans les prochaines semaines. En commençant par un articule sur la supercavitation, très bientôt.

Sources:

• SeaSailSurf.fr : Record de Vitesse : Langman & Wood s'attaquent aux 50 nœuds
• Sail World : Wot Rocket aiming to crack 50kts and Speed Record

 Jag bor förresten hos min farbror på Skånegatan. Det är ett riktigt guldläge!
Pet Sounds ligger i samma byggnad, en musikaffär rakt över gatan och en massa second hand i närheten! Och som om det inte vore nog, så bor det en vältränad kille som gillar att promenera runt i sin lägenhet utan tröja mitt emot mitt sovrumsfönster! HeheHEH! Det är tänt där nu men han verkar inte vara så sugen på att vandra genom lägenheten ikväll. Kanske lika bra, jag känner honom ju inte bättre än att jag vet hur han ser ut halvnaken, och vet för den delen inte om jag vill det heller (han har rätt ful frisyr), men det kan vara roligt om man är sysslolös, vilket jag är rätt ofta eftersom Claes inte äger något instrument eller 3an och 5an, och eftersom pappa snackade med honom innan jag åkte och sa att jag inte fick vara ute på kvällarna! Vet ioförsig inte vad jag skulle hitta på då, men hitta på nåt!
Imorn ska vi i varje fall på bio.

En mindre trevlig sak med läget är att det bland alla trevligheter ligger en vapenbutik snett över! Jag kollade in i skyltfönstret i förmiddags och där hade de visserligen mest knivar av olika slag, de riktigt vapnena låg inglasade och hängde på väggen längre in. Men det var en skrämmande syn!

OJOJ oj nu är nakna snubben ute på vift igen och det är ingen hejd på det! Jag börjar känna att det går över styr nu. Han stretchar i bara kallingar mitt framför fönstret!aja hejdå

De finns överallt där vi minst anar det, de diskriminerade. Särskilt i fikarummen på jobbet. Om de nu har ett jobb. Tysta som tapeter, knyter de handen i byxfickan medan de i lönn gnisslar sina tänder. Sakta frigörs amalgamgaserna i fikalokalen och alla diskriminerare men även "De som inte vill blanda sig i" faller döda till golvet. De diskriminerade är skickliga hämnare på det viset. Min eloge.

Veckan som kommer, med start imorgon bitti, ska jag PRAOa som Diskriminerad. Det var verkligen inte mitt förstahandsval, men jag får vara glad för att jag slapp rensa sly i alla fall. Särskilt som det började isa till sig här nere vid strandkanten. Det gäller bara att inte se Diskrimineringspraoplatsen som ett straff. Jag sinnesförankrar dagligen med " attitude girl, attitude". Det brukar i genomsnitt ta mellan 2-10 år att sinnesförankra en ny attityd för medelsvensson, men jag brukar oftast klara det på några timmar.

Jag hade ansökt om att få PRAOa som seriemördare åt kommunen nu i år igen, men det kan tänkas att de är ovilliga att ta emot mig den här gången. Förra året gav de mig en lista på politiskt korrekta metoder för mördandet. Ett allt-i-ett-kit med vapen, klockslag och vattentäta alibier. Men jag blev så uttråkad av deras gammelmodiga synsätt på att göra sig av med onödiga Luleåbor att jag ideligen försvann i ett töcken av nytänkande och gjorde så istället. Jag har nämligen oerhört svårt för att göra som folk säger till mig att jag ska göra.

Jag har rent ut sagt, en förskräcklig motvilja mot auktoriteter. Klockan till exempel, är bara ett exempel på en ondsint auktoritet som aldrig borde ha uppfunnits. Därför mina vänner, håller jag inte tider. Min absoluta övertygelse är att min drivkraft att göra tvärtom och sedan som jag har lust,  mot alla sorters förväntningar, kommer att bli hela världen till godo ganska snart. För varför tänka smått?

Tillbaka till min karriär som PRAO-elev.

I morgon är det meningen att jag ska börja praktisera som diskrimineringsoffer klockan 7 på morgonen. Det stör mig. Varför ska jag börja då? Varför inte idag? Eller på tisdag? Jag funderar över om man alltid gjort så, sagt till blivande PRAO-elever att de ska komma klockan 7 på måndag morgon? Det verkar lite väl pretentiöst. Vad jag vet brukar PRAOperioden för de flesta innebära att man står i ett mörkt lager och rödlappar gamla kastruller inför någon rea. Man får nästan inte göra någonting kul. Inte utan att någon övermänniskowannabe står bredvid och kontrollerar allt man gör. Om man nu inte prismärker varor förstås. Då springer kontrollanterna hellre ut och förpestar vår planet. Idioti. När jag blir världshärskare, ska jag avliva varenda rökare det första jag gör.

Det ska bli spännande att bli diskriminerad. Jag har övat på att sitta tyst ett par minuter idag. Det lyckades, otroligt nog. Däremot gick tandgnisslarövandet åt helvete eftersom jag avlivade 9 stycken Luleåbor med den metoden enligt kommunens direktiv förra sommaren på seriemördarpraktiken. Giftgnisslandet hade slitit ned amalgamet så pass att jag fick porslinskronor insatta i höstas, givetvis på Luleå kommuns bekostnad.

Nå, vi får se hur det går i morgon. Hoppas bara att jag inte blir nytänkande nu igen. Det är ingenting jag kan göra något åt och beror på mitt funktionshinder. Impulsen kommer oanmäld och vips poff kabonk så har hela idén förvandlats till något mycket bättre än det var tidigare. Det värsta med det är att alla andra tjänar på det utom jag. Inte undra på att jag är pank.

Men panksituationen varar inte för evigt, det vet jag. För jag litar på impulsen.
Den kommer, bestämmer vad jag ska göra, jag blir skitförbannad och gör tvärtom. Och som JAG har lust. Inte som nån gammal gnällig impuls beordrat - och blir så snuskigt rik på kuppen. Miljardär i dollar typ.

Det var nog allt.

mvh
Tant Rasch

* Think different, think Tant Rasch *